Domaren, en äldre man med tålamod som räckte exakt noll sekunder för dumheter, blängde på henne över sina glasögon.
— Madam, att konsumera livsmedel och ockupera yta utgör inte juridisk äganderätt. Om ni inte är tyst kommer jag att be er lämna salen.
Anton krympte ihop. Det fanns ingen storslagen sorti, inget heroiskt försvar. Bara ljudet av en bläckpenna som motvilligt skrev under dokumenten. När vi klev ut från byggnaden andades jag in den krispiga höstluften. Lera stod utanför och väntade, rökande en e-cigarett. Hon blängde på mig.
— Du kommer dö ensam, — väste hon.
— Hellre ensam än i sällskap med blodsugare, — svarade jag glatt. — Lycka till med naglarna, Lera. Jag hoppas det inte är du som betalar för din brors hyra nu.
Den kvällen firade jag och Alina. Vi beställde in kopiösa mängder sushi, dukade fram på det stora vardagsrumsbordet och tittade på en dokumentär om kvantfysik, en av Alinas nya besattheter. Lägenheten kändes större, ljusare, renare. Det fanns inga fotspår i hallen som ingen ville torka upp, inga spydiga kommentarer om min matlagning, inga outtalade krav på underkastelse.
Alina doppade en maki-rulle i sojan, tittade på mig med sina klara, intelligenta ögon och sa:
— Vet du vad det bästa med entropi är, mamma?
— Berätta, min älskling.
— När man väl avlägsnar systemets störningsmoment, tenderar energin att stabilisera sig självt. Vi är ett slutet, stabilt system nu. Det finns inget läckage.
Jag tittade på min dotter, på denna fantastiska, kloka unga kvinna som vuxit upp i skuggan av andras egon, och kände en oerhörd stolthet över att jag äntligen gett henne den frid hon förtjänade.
— Precis, — log jag. — Inget läckage. Bara vi, och all luft vi behöver för att andas.
