Förresten, på tal om bostaden. Lägenheten är min. Köpt innan vi gifte oss. Anton var bara en tillfällig hyresgäst här.
Svärmor stelnade till. Hennes ansikte blev fläckigt, munnen öppnades och stängdes utan ett ljud. Hon påminde om en fisk som spolats upp på land och som försökte förstå begreppet torra landbacken.
— Pressa oss inte med dina fakta! — röt Lera upprört. — Du är bara girig! Anton är stressad! Han höll på att förlora jobbet på grund av dig!
— Lera, ett jobb som säljare kräver kommunikationsförmåga. Om Anton säljer byggmaterial på samma sätt som ni just nu försöker sälja idén om ett lån i ert namn till mig, är det ett under att han inte har blivit sparkad än.
Och förresten, en parasit — det är en organism som lever på sin värds bekostnad. I vardaglig mening kallas det något annat, men för det krävs åtminstone charm, inte bara självgodhet.
Lera ryckte till, stötte emot klädhängaren och Antons kappa föll ner över henne. Hon trasslade in sig i ärmarna och höll knappt på biten.
Det såg ut som om en mal hade förlorat kampen mot en ylletröja.
Anton insåg att det inte skulle bli något triumfartat återseende, och bestämde sig för att slå på herren-i-huset-läget.
— Nej, nu räcker det! Är jag en man eller vad? Jag har kommit tillbaka — och det betyder att allt blir som förr! Alina! — ropade han mot rummet. — Hämta vatten! Och förresten, varför är det smutsigt i hallen? Det är dina sysslor!
Alina kom ut ur rummet. I händerna höll hon en tjock fysikbok.
— Morbror Anton, — sa hon lugnt. — Enligt Newtons tredje lag är kraften i en handling lika med motkraften.
Du har varit borta i tre veckor och inte bidragit till lägenhetens ekosystem. Det betyder att din status här har nollställts.
Vatten kan du hälla upp själv. Och det du kallar smuts är mina gymnastikskor — jag kom precis hem från matematikelementiaden.
Anton stelnade.
— Hur vågar du tala till mig på det viset?
— Du är inte min pappa, — svarade min dotter med samma jämna röst. — Du är en faktor som ökar entropin i hemmet.
— Vad säger hon? — väste svärmor. — Vilken entropi?
— Entropi — det är ett mått på kaos, mormor. Och just nu ökar ni den aktivt. Mamma, jag går och löser uppgifter nu. Det är intressantare där.
Alina gick tillbaka.
Det uppstod en tystnad. Tung, kompakt, som ett bomullstäcke.
— Så, — jag öppnade dörren på vid gavel. — Föreställningen är över. Anton, dina saker packade jag redan för två veckor sedan. De står i trapphuset i kassar. Väskan är förresten min.
— Det har du inte rätt till! Det är giftorättsgods!
— Gemensam egendom? Nej. Min egendom förblev min. Och det enda vi har skaffat gemensamt är din gastrit och mitt nervösa eksem. Eksemet behåller jag. Gastriten får du ta med dig.
Jag ledde ut den paffe Anton genom dörren. Galina Sergejevna och Lera följde efter nästan automatiskt.
— Du kommer att ångra dig! — skrek svärmor. — Vem vill ha dig med ett barn när du är trettiofem?!
— Ensamhet — det är inte när man inte har någon vid sin sida, Galina Sergejevna. Det är när man har en människa bredvid sig som får en att känna sig ensam. Och jag har det alldeles utmärkt nu.
Dörren stängdes. Två klick från låset.
Det skönaste ljudet på mycket länge.
Bakom dörren hördes fortfarande upprörda röster, bankningar och gräl. Men det påminde nu mest om ljudet från grannens TV — det hörs, men det stör inte ens liv.
Jag gick tillbaka till köket. Alina satt vid bordet och åt ett äpple.
— Gick de?
— De gick.
— För gott?
— Jag tror det. Nu ska vi köpa vår mat själva, och inte vänta på att morbror Anton ska behaga dela med sig av en del av sin lön.
Alina tog en tugga av äpplet, tänkte efter lite och sa:
— Vet du, mamma… Utan dem känner man att det finns mer luft i lägenheten. Som om soporna äntligen har burits ut, de som luktade i tre år medan vi trodde att det var en luftfräschare.
