De första veckorna efter den stora utrensningen kändes som att andas in krispig fjälluft efter att ha suttit instängd i en källare. Lägenheten, som tidigare vibrerat av en konstant, kvävande spänning, hade nu förvandlats till en fristad av lugn. Morgnarna började inte längre med ljudet av Antons missnöjda suckar över att kaffet var för varmt eller för kallt, eller med Galina Sergejevnas passiv-aggressiva röstmeddelanden som eklade ur telefonens högtalare. Istället doftade köket av nyrostade bönor och Alinas tysta nynnande när hon förberedde sin frukost.
Men parasiter ger sällan upp sin värd utan strid. Det dröjde inte mer än fyra dagar innan den digitala offensiven inleddes. Lera, vars affärsplan uppenbarligen fortfarande bestod av att tigga till sig andras pengar för att finansiera sin fiktiva framgång, tog till sociala medier. Hon postade dramatiska, svartvita bilder på sig själv med kryptiska texter om “giftiga människor som förstör familjer” och “när girighet vinner över kärlek”. Alina visade mig inläggen en kväll, med ett roat litet leende spelande på läpparna.
— Titta, mamma. Hennes engagemangssiffror är mikroskopiska. Hon försöker skapa en emotionell resonans, men hennes algoritm är lika trasig som hennes affärsmodell.
Jag skrattade till, strök min dotter över håret och bad henne blockera hela klanen. Vi hade viktigare saker att fokusera på. Mitt arbete på kliniken krävde min fulla uppmärksamhet, och utan den ständiga dräneringen av min energi hemma, började jag plötsligt prestera på en nivå jag nästan glömt att jag var kapabel till. Min chef, en skarpögd överläkare, märkte förändringen direkt och erbjöd mig positionen som avdelningsansvarig, en befordran jag tidigare tvekat inför eftersom Anton alltid hävdat att “en kvinna med för mycket ansvar på jobbet försummar sin man”. Nu fanns det ingen man att försumma, bara ett liv att bygga.
Anton själv var dock inte färdig. En regnig tisdagseftermiddag, när jag precis klivit ut genom klinikens glasdörrar, stod han där. Han såg inte ut som den självsäkra “herren i huset” han försökt spela den där lördagsmorgonen. Hans gråa träningsjacka hängde slappt över axlarna, och han hade mörka ringar under ögonen. Det var nästan komiskt hur snabbt hans yttre förföll utan någon som tvättade, strök och lagade specialkost åt honom.
— Marina, — sa han med en röst som han förmodligen hoppades lät mörk och romantisk, men som mest lät som om han svalt en groda. — Vi måste prata. Du har haft din tid att kyla ner dig nu.
Jag stannade till, fällde lugnt upp mitt paraply och betraktade honom med samma blick som jag sparade för svårläkta eksem.
— Jag är inte uppvärmd, Anton. Jag är absolut iskall. Och vi har ingenting att prata om som inte kan skötas via min advokat.
Han ryckte till, som om jag hade slagit honom. Advokat? Ordet tycktes eka i hans huvud.
— Advokat? Är du galen? Ska du blanda in jurister för ett litet gräl? Mamma gråter varje dag. Lera fick ställa in sin nagelutbildning för att du vägrade hjälpa till! Du splittrar en familj!
— Anton, — sa jag, och lät varje stavelse sjunka in i det fuktiga mörkret. — Familjen splittrades den dagen du bestämde dig för att min inkomst var din leksakskassa och min dotter var din piga. Skicka skilsmässopappren påskrivna. Annars skickar jag dem via stämningsman.
Jag vände på klacken och gick mot min bil. Han följde inte efter. Han stod bara där i regnet, en levande illustration av förlorad bekvämlighet, oförmögen att förstå att dörren han själv valt att stänga nu hade bytts ut mot en betongvägg.
När processen väl drogs igång på allvar blev Galina Sergejevnas desperation nästan beundransvärd i sin galenskap. Hon anlitade en tvivelaktig jurist som skickade ett tjockt kuvert fyllt med krav. De krävde hälften av lägenheten, ersättning för “känslomässigt lidande”, och absurd nog, halva värdet av min bil. Min egen advokat, en briljant och snustorr kvinna vid namn Eva, läste igenom dokumenten, skrattade högt och slängde dem i papperskorgen.
— De har inte ens läst äktenskapsförordet, eller hur? — konstaterade Eva roat.
— Jag tror inte Galina Sergejevna vet vad ett äktenskapsförord är, — svarade jag. — Hon tror att universums lagar böjer sig efter hennes vilja bara hon höjer rösten tillräckligt mycket.
Den slutgiltiga konfrontationen ägde rum i tingsrätten för den formella upplösningen av äktenskapet. Anton satt nersjunken i sin stol, flankerad av sin mor som kastade giftiga blickar mot mig, blickar som jag mötte med ett rofyllt leende. När domaren sakligt gick igenom dokumenten som bevisade att lägenheten, bilen och mina besparingar var min enskilda egendom, och att Anton i själva verket hade dragit på sig egna skulder som jag inte tänkte ta över, var det som att se en ballong långsamt pysa ut.
— Men han har bott där! Han har bidragit till hushållet! — avbröt Galina Sergejevna plötsligt, helt i strid med alla protokoll.
