Det pulserande, rytmiska pipet från en hjärtmonitor var det första som trängde igenom mörkret. Det lät inte som den droppande kranen i badrummet. Det lät som liv. Mitt liv. Och, vilket ett snabbt, instinktivt tryck mot min runda mage bekräftade: mitt barns liv.
Jag slog långsamt upp ögonen och möttes av det sterila, vita ljuset i en sjukhussal. Doften av klorin och ren sprit fyllde mina näsborrar, en doft jag kände alltför väl från mina år inom rättsmedicinen. Jag låg i en sjukhussäng, ansluten till dropp, men smärtan i mina revben var dämpad, inlindad i ett tjockt lager av smärtstillande medel.
Bredvid sängen, i en obekväm besöksstol av plast, satt en man i en skrynklig trenchcoat. Han drack kaffe ur en pappersmugg och tittade upp när han hörde mina andetag förändras. Kriminalare Hale. Han hade mörka ringar under ögonen och ett uttryck som pendlade mellan professionell distans och genuin lättnad.
“Fru Voss”, sa han med en låg, skrovlig röst. “Välkommen tillbaka. Läkarna säger att du och barnet kommer att klara er bra. Dina revben är brutna och du har en del inre blödningar som de har fått under kontroll, men… ni lever.”
Jag nickade svagt och svalde torrheten i halsen. “Marcus?”
Hale ställde ifrån sig kaffemuggen. “Din man är i förvar. Han fördes hit för medicinsk utvärdering först. Han var helt förlamad när vi bröt oss in, kunde knappt andas på egen hand, men han var vid fullt medvetande. Toxikologin visade spår av ett snabbverkande muskelavslappnande medel. Något som vanligtvis används vid tunga operationer.” Hale lutade sig framåt, hans blick blev granskande. “Han hävdar att du drogade honom. Att du stack honom med en nål.”
Jag lät en svag, sorgsen suck undslippa mina läppar. Jag hade övat på det här ögonblicket i flera veckor. “Kriminalare, min man har varit våldsam i månader. Han sparkade mig i magen med stålhättade kängor och stod över mig med en rakkniv. Tror du verkligen att jag, i mitt tillstånd, kunde ha övermannat honom med en medicinsk substans jag inte har tillgång till?”
Hale betraktade mig tyst en lång stund. Han drog sedan fram en surfplatta från sin portfölj. “Vi hittade ingen nål. Vi hittade inga spår av droger i dina tillhörigheter. Vad vi däremot hittade, var datan från din fotboja.” Han tryckte på skärmen och plötsligt fylldes rummet av Marcus röst. Ljudkvaliteten var kristallklar.
Jag ska själv skära ut det här misstaget ur din mage.
Orden hängde i luften, kalla och vidriga. Hale stängde av inspelningen.
“Ditt lilla… smycke”, sa han imponerat. “Det skickade inte bara en tyst larmsignal till vår larmcentral när din puls och dina stressnivåer nådde en viss tröskel, det har också spelat in varje konversation i det huset de senaste två veckorna. Vi har honom, fru Voss. Vi har bevis för överlagt mordförsök, grov misshandel och utpressning.”
“Clara”, sa jag mjukt. “Kalla mig Clara. Jag tänker inte bära hans efternamn en sekund längre än nödvändigt.”
“Clara”, bekräftade Hale. “Det finns dock en komplikation. Hans mamma.”
Elaine Voss. Självklart. Marcus var monstret som utförde våldet, men Elaine var arkitekten bakom det. Det var hon som hade skolat honom i konsten att se på andra människor som pjäser på ett schackbräde. Det var hon som hade insett att min pappas bioteknikföretag, som jag nyligen hade ärvt efter hans plötsliga bortgång, stod på randen till ett genombrott som skulle vara värt miljarder.
“Hon var här för en timme sedan”, fortsatte Hale. “Med tre advokater från stadens dyraste byrå. De hävdar att inspelningarna är olagliga och manipulerade. De påstår att Marcus agerade i självförsvar, att du led av graviditetspsykos och försökte döda honom. De har redan börjat frysa dina tillgångar genom ett domstolsbeslut som Marcus tydligen ansökte om förra veckan.”
Jag log. Det var ett litet, kallt leende som fick Hale att rygga tillbaka en aning.
“Kriminalare, minns du att jag berättade för Marcus att det var han som hade ringt er?”
Hale rynkade pannan. “Ja, jag hörde det på inspelningen. Jag antog att du menade det metaforiskt. Att hans handlingar tvingade fram polisens ingripande.”
“Inte metaforiskt”, svarade jag och justerade min position i sängen, ignorerade smärtan som sköt genom bröstkorgen. “Kan du ge mig min handväska? Den låg i badrumsskåpet, poliserna borde ha tagit med den som bevis.”
Hale tvekade, men reste sig och gick fram till en förseglad bevispåse i plast som stod i hörnet av rummet. Han tog på sig handskar, öppnade den och tog fram min svarta läderväska. Jag bad honom ta fram den lilla, svarta USB-stickan som låg dold i ett lönnfack inuti fodret.
