Tystnaden som lade sig över den vidsträckta balsalen var öronbedövande. Musiken hade dött ut i en plötslig, disharmonisk klang, och de hundratals gästerna stod som förstenade i sina praktfulla aftonklänningar och frackar. Alla blickar var nu riktade mot den lilla gruppen i mitten av rummet. Célestines annars så perfekta drag förvreds av en ful grimas av panik och desperation. Hon försökte sträcka ut en hand mot Stellan, men han ryggade tillbaka som om hon vore giftig. ‘Stellan, min älskade,’ stammade hon fram, rösten gäll och ostadig. ‘Du kan väl inte tro på denna lögnerska? Hon är ett simpelt hembiträde! Hon försöker bara förstöra vår lycka!’ Stellan ignorerade henne fullkomligt. Han satt fortfarande på knä bredvid Amabel, som nu grät öppet, men hennes blick var stadig. Han tog hennes skakande händer i sina. ‘Amabel,’ sa han, och hans röst var så fylld av smärta att det gick ett sus genom publiken. ‘Är det sant? Är barnet… mitt?’ Amabel nickade långsamt. ‘Ja. Jag ville berätta för dig innan du reste iväg i vintras, men Célestine fick reda på det. Hon hotade mig. Hon sa att om jag någonsin närmade mig dig igen, skulle hon se till att både jag och barnet försvann.’ Stellan reste sig upp i sin fulla längd. Han var en reslig man, och i detta ögonblick verkade han fylla hela rummet med sin närvaro. Han vände sig mot Célestine. ‘Var är han?’ Stellans röst var låg, nästan en viskning, men den bar en underliggande ton av rent hot. ‘Var är min son?’ Célestine vägrade att ge med sig. ‘Han var oäkta! Ett misstag! Jag skyddade vår familjs heder, Stellan! Jag rensade bort smutsen innan vi skulle vigas. Barnet är långt borta nu, hos människor som passar hans låga ursprung.’ ‘Du har inget hjärta,’ viskade Amabel, och hon reste sig upp med en värdighet som fick hennes fläckiga hembiträdesuniform att likna en drottnings skrud. ‘Du tog honom ur mina armar sekunder efter att han föddes. Jag fick inte ens höra honom skrika.’ Ett sorl av fasa spred sig bland gästerna. Stellan vände sig mot kaptenen för godsets vakter. ‘Lås portarna. Ingen lämnar herrgården. Skicka ut varje tillgänglig man att genomsöka ägorna, skogarna och byarna. Jag vill ha tillbaka min son ikväll.’ Han pekade sedan på Célestine. ‘Och ta denna kvinna ut ur min åsyn. Lås in henne i tornrummet. Om min son har kommit till skada, kommer hon att få svara inför kungen själv.’ ‘Släpp mig!’ skrek Célestine när vakterna grep tag i hennes armar. Hennes skrik ekade i korridorerna långt efter att hon hade dragits ut ur balsalen. Festligheterna var över. En spänd väntan tog vid. Stellan stannade vid Amabels sida hela natten i hans privata arbetsrum. Hon berättade om de mörka månaderna inlåst på vinden, om Célestines lögner. Stellan, i sin tur, berättade om hur han hade letat efter henne överallt. När gryningen bröt fram, red kaptenen in på kullerstensgården. I famnen bar han ett litet knyte insvept i yllefiltar. Stellan och Amabel rusade ut på trappan. ‘Vi fann honom i en skogshuggarstuga vid norra gränsen, herre,’ sa kaptenen. ‘Stormen inatt tvingade kvinnan att söka skydd. Han är välmående.’ Amabel föll på knä och tryckte den lilla pojken mot sitt bröst. Han gav ifrån sig ett mjukt gnyende ljud och öppnade ögonen – samma klarblå ögon som Stellan. Stellan lade sina armar om både Amabel och deras son, och tårarna rann nerför hans kinder. Månaderna som följde förändrade allt. Célestine skickades i exil till ett strikt kloster, dömd att leva i glömska. Herrgården fylldes istället av värme. Stellan och Amabel gifte sig under våren. Amabel bar ingen uniform den dagen, utan finaste siden, och i hennes famn vilade herrgårdens sanna arvinge.