Daniel stod frusen i det kalla, sterila ljuset från bårhusets lysrör. Det krampaktiga greppet om lakanet, den desperata vädjan i Elenas ögon, och ekot av mannens fotsteg i korridoren utanför skapade en storm av adrenalin i hans blod. Tjugotre år av rutin, av att skära i död vävnad och dokumentera det som redan var förlorat, hade inte förberett honom på detta. Han var en man av vetenskap, bunden till regler och protokoll, men flickan – dottern hon viskat om – förändrade allt. Han kunde inte lämna över en levande kvinna till de män som betalat för hennes död.
Han vände sig snabbt om och började rota i de medicinska skåpen längs den bortre väggen. Hans händer darrade lätt när han fyllde en spruta med en försiktig dos flumazenil, hoppfull om att det var en bensodiazepin-baserad cocktail hennes mans läkare hade använt för att simulera döden. Han visste att det var en enorm risk; fel motgift kunde orsaka hjärtstillestånd i hennes redan försvagade tillstånd. Men han hade inget val. Han återvände till stålbordet, lutade sig över henne och injicerade vätskan långsamt i venkatetern som oförklarligt nog satt kvar på hennes handled.
Elenas kropp ryckte till. Hennes andning blev genast djupare, mer rosslande. Daniel lade en stadig hand över hennes mun. Hennes ögon flög upp, vilda av panik, men han mötte hennes blick med ett intensivt, fokuserat lugn. Han väntade tills han såg förståelsen återvända i hennes blick innan han långsamt tog bort handen.
Tiden var deras största fiende. Männen där ute förväntade sig en färdig obduktionsrapport inom kort, och när de inte hörde sågen eller fann bevis på att hon var öppnad, skulle de komma tillbaka in. Daniel visste att han var tvungen att smuggla ut henne, och det fanns bara en väg ut ur det underjordiska bårhuset som inte passerade väntrummet där männen i kostym satt. Avfallskorridoren.
Han rullade snabbt fram en stor, tung transportbrits för biologiskt avfall, utformad för att flytta förseglade kroppspåsar och amputerat material till krematoriet. Med en styrka han inte trodde sig besitta lyfte han Elena från obduktionsbordet. Hon kved svagt av smärta, hennes muskler fortfarande stela av det paralyserande giftet. Han lade henne försiktigt i botten av transportbritsen och drog en mörk, tjock presenning över henne. Han lämnade en liten glipa vid ena hörnet så att hon kunde andas. För att köpa sig tid tog han en skalpell och skar ett djupt snitt i en påse med gammalt blod från kylen, och lät det rinna över obduktionsbordets avloppsränna. Det skulle se ut som om proceduren hade påbörjats om någon tittade in genom det frostade glaset.
Med hjärtat slående hårt mot revbenen sköt han transportbritsen mot de tunga dubbeldörrarna som ledde till lastkajen. Korridoren var mörk, upplyst endast av flimrande nödljus. Varje gnissel från hjulen lät som ett pistolskott i tystnaden. När han nådde lastkajen slog den råa nattluften emot honom. Regnet vräkte ner, dolde ljudet av staden och tvättade den smutsiga asfalten. Hans gamla Volvo kombi stod parkerad i skuggorna under ett trasigt gatlykta.
Han öppnade bakluckan, såg sig nervöst omkring och lyfte sedan över Elena i bilens mörka inre. Han täckte henne med filtar han hade för nödsituationer. Precis när han stängde luckan hörde han hur larmet inifrån bårhuset började tjuta. En gäll, pulserande signal som skar genom regnets brus. Männen hade tröttnat på att vänta. De hade gått in i obduktionssalen och funnit bordet tomt.
Daniel kastade sig in bakom ratten, vred om nyckeln och kände en våg av lättnad när den gamla motorn vrålade till liv. Han släckte strålkastarna, lade i växeln och smög ut från sjukhusområdet via baksidan, just som han såg silhuetterna av två män springa ut på lastkajen i backspegeln. De letade efter honom. Jakten hade börjat.
Han körde i mörkret i flera kilometer, genom smågator och gränder, livrädd för att bli stannad av polisen. Vart skulle han ta vägen? Hans lägenhet var utesluten; de skulle leta där först. Han behövde en plats utanför radarn. Hans tankar gick till en gammal, övergiven jaktstuga uppe i skogarna utanför staden, en plats som tillhört hans farfar. Den saknade elektricitet och rinnande vatten, men den låg gömd, mil från närmaste väg. Det var deras enda chans.
Efter en timmes nervkittlande körning på leriga, knappt framkomliga grusvägar, stannade bilen äntligen framför den mörka stugan. Regnet piskade mot vindrutan. Daniel gick ut, bar in Elena genom den trasiga dörren och lade henne på en dammig säng i hörnet. Han tände en fotogenlampa som kastade långa, flackande skuggor över väggarna.
Elena hade återfått mer av sin rörelseförmåga, men hon skakade våldsamt av kyla och efterchocken från drogerna. Daniel gjorde snabbt upp en eld i den öppna spisen och värmde vatten från en regntunna för att badda hennes ansikte.
