Innan någon av säkerhetsvakterna hann ta ett steg mot bordet, hände det som ingen i rummet hade kunnat förutse. Martha, den äldre hushållerskan som tjänat i herrgården i decennier, gav ifrån sig ett strypt, gurglande ljud. Hennes ögon spärrades upp i ren skräck, och hon tog sig krampaktigt för bröstet.
Sedan föll hon handlöst mot det hårda marmorgolvet.
Ljudet av hennes kropp som slog i stengolvet ekade i den nu tysta salen. För en sekund stod alla helt stilla, förlamade av chocken. Sedan tog Emmas instinkter över. Hon hade varit undersköterska för länge för att tveka när ett liv stod på spel. Utan en tanke på Victorias iskalla blick eller Adams befallande närvaro, kastade hon sig ner på knä bredvid den äldre kvinnan.
“Ring en ambulans! Nu omedelbart!” skrek Emma, hennes röst skar genom rummet med en auktoritet som inte passade ett hembiträde.
Hon rullade försiktigt över Martha på rygg. Den gamla kvinnans ansikte hade antagit en onaturlig, gråblek nyans. Hennes läppar skiftade i blått och vitt skum hade börjat tränga fram i mungiporna. Hennes händer krampade okontrollerat.
“Hon kan inte andas, hennes luftvägar svullnar igen,” sa Emma snabbt, mer till sig själv än till någon annan. Hon lutade sig nära Marthas ansikte för att känna efter andning, medan hennes fingrar snabbt letade efter en puls på kvinnans hals. Den var där, men svag och oregelbunden. Rasande snabb, som en fågel i en bur.
Victoria tog ett steg tillbaka, hennes ansikte förvridet i avsmak. “Herregud, vad håller hon på med? Få bort henne från min fest! Hon förstör min klänning med sina smutsiga händer.”
Adam ignorerade sin fästmö totalt. Han klev fram och hukade sig ner bredvid Emma, hans dyra skräddarsydda kostymbyxor vilade mot det kalla golvet. Hans mörka ögon var fixerade vid Emmas händer, som rörde sig med en säkerhet och ett lugn som fascinerade honom.
“Vad händer med henne?” frågade Adam, hans röst var låg men intensiv.
“Det är en anafylaktisk chock, eller en extrem reaktion på ett nervgift,” flämtade Emma medan hon positionerade Marthas huvud för att hålla luftvägarna öppna. “Jag vet inte vad som fanns i det där glaset, men om hon fick i sig det, eller till och med absorberade det genom ett sår på handen… Vi behöver adrenalin, eller ett motgift, och vi behöver det för fem minuter sedan.”
En av säkerhetsvakterna, en bredaxlad man vid namn Marcus, talade in i sin radiomottagare. “Medicinskt team till stora salen, kod röd. Ambulans är larmad.”
Martha öppnade plötsligt ögonen. De var blodsprängda och ofokuserade. Hon hostade våldsamt, och hennes krampande hand sträckte sig ut och grep tag i Emmas handled med en överraskande styrka. Hennes naglar borrade sig in i Emmas hud.
“Inte… inte hon…” väste Martha, hennes röst var knappt mer än ett raspande ljud.
Emma lutade sig närmare. “Martha, spara på krafterna. Hjälpen är på väg.”
“Inte hon…” upprepade Martha, och hennes ögon rullade för att fästa en desperat, tårfylld blick på Adam. “Det var… det var för honom. Förlåt mig, herr Hale. De… de sa att min dotter…”
Mer hann hon inte säga innan ögonen rullade tillbaka i huvudet och hennes kropp blev helt slapp. Emmas hjärta sjönk. Hon påbörjade omedelbart hjärt-lungräddning, hennes händer pressade rytmiskt mot Marthas bröstkorg. En, två, tre, fyra…
Rummet hade blivit en scen av kontrollerat kaos. Två sjukvårdare från herrgårdens egen personal stormade in genom dubbeldörrarna med en akutväska och en defibrillator. Emma flyttade sig snabbt för att ge dem plats, bröstkorgen hävde sig av ansträngningen. Hon torkade en svettdroppe från pannan och tittade upp.
Adam stod nu upp. Hans ansikte var en ogenomtränglig mask av is. Han tittade på det orörda champagneglaset som stod kvar på bordet. Marthas ord ekade i rummet, fastän de bara hade viskats. Det var för honom.
Någon hade försökt mörda honom. Och de hade använt den gamla hushållerskan för att göra det. Men varför hade Victoria fått glaset?
“Marcus,” sa Adam utan att vända sig om.
“Ja, herr Hale.”
“Spärra av hela egendomen. Ingen kommer in, ingen går ut. Inte ens gästerna som precis lämnade rummet. Samla dem i orangeriet och ställ vakter vid varje dörr. Kalla in polisens specialenhet, men jag vill ha våra egna tekniker på det där glaset omedelbart.”
“Uppfattat.” Marcus försvann ut ur rummet med raska steg.
Victoria stod fortfarande en bit bort, hennes armar var korsade över bröstet och hennes underläpp darrade – inte av rädsla, insåg Emma plötsligt, utan av raseri.
“Adam, detta är vansinne!” utbrast Victoria med gäll röst. “Min förlovningsfest är ruinerad! Människor av rang sitter inlåsta i ett växthus som kriminella, allt för att en gammal kvinna fick en hjärtinfarkt och det här hysteriska hembiträdet vill spela hjälte!”
Adam vände långsamt blicken mot Victoria. Kylan i hans ögon fick Emma att rysa, trots att blicken inte var riktad mot henne.
