Masken föll till golvet med ett mjukt, nästan ohörbart ljud mot den tjocka ullmattan. Sofia stod fastfrusen, oförmögen att dra blicken från mannen framför henne. Ljuset från den gyllene lampan kastade nya skuggor över hans ansikte, och hon insåg med en chockerande klarhet vad hon just hade bevittnat. Det groteska, förvridna köttet som hade skrämt bort så många, den mardrömsliknande ytan som hade fått hennes mor att gråta av skräck vid altaret – allt hade varit en lögn. En skickligt konstruerad illusion av silikon och färg.
Adrians verkliga ansikte bar visserligen spår av det förflutna. Det fanns bleka, silvervita ärr som sträckte sig från hans käklinje upp mot tinningen, men de var läkta. De var inte det öppna sår av lidande som han hade visat upp för världen. Han såg inte ut som ett monster. Han såg ut som en man som hade överlevt.
Han slöt ögonen, och när han öppnade dem igen var den djupa sorgen fortfarande där, men den ackompanjerades nu av en oändlig trötthet. Han böjde sig ner, plockade upp den konstgjorda huden och lade den på ett litet sidobord.
“Varför?” Sofias röst var knappt mer än en viskning, bräcklig som tunt glas. Hon kramade tyget i sin bröllopsklänning så hårt att hennes knogar vitnade. “Varför skulle du… varför skulle någon göra så där mot sig själv?”
Adrian vände sig mot fönstret och tittade ut i mörkret. “För att ett monster inte förväntas ha något hjärta, Sofia. Och när folk tror att du saknar ett hjärta, slutar de försöka krossa det. Dessutom,” tillade han med en mörkare underton i rösten, “är det mycket lättare att se vilka människor som drivs av ren girighet när de är villiga att sälja sin egen familj till en varelse de knappt vågar titta på.”
Orden hängde i luften, tunga och kalla. Sofia kände hur rummet plötsligt började snurra. Sälja sin egen familj. Hon tänkte på sin farbror Mateo. Hans varma leende, hans tröstande händer på hennes axlar när han sa att detta var den enda utvägen.
“Vad menar du?” frågade hon, och nu fanns det en darrning av ilska i hennes rädsla. “Min farbror gjorde allt för att rädda oss. Min far är sjuk. Min bror…”
“Din farbror Mateo är anledningen till att din far är sjuk av stress,” avbröt Adrian mjukt, men hans ord skar genom rummet som en kniv. Han gick bort till ett tungt skrivbord i mörk ek, öppnade den översta lådan och tog fram en tjock, läderbunden mapp. Han bar den över rummet och höll fram den mot henne. “Jag köpte inte dig, Sofia. Jag köpte honom. Och genom att göra det, köpte jag din frihet.”
Sofia tog tvekande emot mappen. Hennes händer skakade så våldsamt att hon nästan tappade den. När hon öppnade pärmen såg hon bankutdrag, överföringskvitton och juridiska dokument. Det var papper med hennes fars namnteckning, men också dokument som visade gigantiska summor överförda till dolda konton på Caymanöarna. Konton som stod i Mateos namn. Det var han som hade tömt familjens företag. Det var han som hade försatt dem i konkurs och sedan spelat hjälte genom att sälja sin brorsdotter till den skrämmande miljardären.
Tårarna brände bakom hennes ögon, men hon vägrade låta dem falla. Hela hennes liv, hela hennes familjs lidande, hade varit ett schackspel för männen runt omkring henne.
“Varför visade du dig så här för honom?” frågade hon och tittade upp på Adrian, hennes röst var nu märkligt stadig. “När vi skrev på kontraktet. Du bar masken.”
“För att Mateo behövde tro att han hade övertaget,” förklarade Adrian och satte sig på kanten av den enorma sängen, med händerna knäppta mellan knäna. “Han behövde tro att jag var en desperat, isolerad man som var villig att betala vilken summa som helst för ett vackert sällskap eftersom ingen kvinna någonsin skulle vilja ha mig frivilligt. Han trodde att han utnyttjade ett monster. I själva verket klev han rakt in i min fälla.”
Sofia stängde mappen. Hon tittade på mannen framför sig. Kontrasten mellan den mörka kostymen och de vita, läkta ärren i hans ansikte fick honom att se ut som en fallen ängel snarare än en demon. Rädslan som hade förlamat henne för bara några minuter sedan började smälta bort, ersatt av en pulserande, brinnande vrede mot sin farbror – och en förvirrad fascination för mannen hon just hade gift sig med.
“Så vad händer nu?” frågade hon. “Är jag din fånge? Ett verktyg i din hämnd mot min farbror?”
