Mannen kastade ut sin fru genom dörren tillsammans med alla hennes saker, men hennes mamma gjorde inget annat än att skratta henne rakt i ansiktet som svar.
Igor drog igen dragkedjan på den andra resväskan.
Den var gammal och sliten, samma som Ana en gång hade flyttat in med hos honom i deras första enrummare i stadens utkant.
Bredvid stod en annan resväska, nyare, och två plastpåsar där vinterstövlar och några böcker låg nedslängda vårdslöst.
Varje föremål verkade bära på ett kapitel ur deras liv tillsammans, nu sammanpressat i några enkla lådor.
Ana stod vid köksön med sina bleka fingrar desperat krampaktigt runt marmorskivan.
Hon kände att om hon släppte taget skulle hon falla ihop omedelbart.
Inuti henne öppnade sig ett enormt, fruset tomrum.
Fåäktenskapsråd
Tio år under vilka hon fullständigt hade förlorat sig själv i den här mannen.
Hon mindes hur de åt tom makaroner för att spara pengar till den första varupartiet för hans företag.
Hon mindes nätterna då hon satt med hans bokföring medan han sov, utmattad efter möten.
Och nu stod han framför henne i Brioni, doftande av dyr parfym, självsäker, hård och fullständigt främmande.
— Inget drama, Ana, sade Igor med lugn, professionell röst, som om han avskedade en inkompetent chef.
— Vi vet båda att det här ögonblicket har varit oundvikligt länge.
Vi har blivit olika människor.
Jag går vidare, utvecklas, bygger ett imperium.
Och du… du blev kvar där, i den där lilla lägenheten.
Jag behöver en kvinna som passar min status.
En musa, inte en kokerska.
Han försökte inte ens dölja att denna ”musa” redan fanns.
Ana hade sett bilderna i hans telefon: tjugotvå år gammal, fylliga läppar, ändlösa ben och ögon där inget fanns utom kall beräkning.
Milena.
— Lägenheten, som du vet, står i företagets namn, fortsatte Igor och bockade av en osynlig lista i sitt huvud.
— Jag har fört över pengar till ditt konto, tillräckligt för att hyra något i början och komma till rätta.
Jag är inget monster, Ana.
Men det är dags för dig att gå.
Milena flyttar in i morgon bitti och jag vill inte ha några extra spänningar.
Ana öppnade munnen för att säga något.
Hon ville skrika, riva honom, be, kräva rättvisa.
Men ur hennes hals kom bara en svag, kvävd suck.
Hon kände sig som en gammal, utsliten stol som kastats bort efter att någon renoverat sitt hem.
Igor rynkade pannan, gick fram till resväskorna och drog dem mot ytterdörren.
— Ta dina väskor, Ana.
Taxin väntar redan där nere.
Han öppnade den tunga ekdörren och ställde ut resväskorna i trapphuset.
Ana tog på sig kappan som i trans, tog sin handväska och gick ut.
Igor gjorde sig redo att säga sin sista, överlägsna replik om att ”tiden läker”, när hissdörrarna ljudlöst öppnades.
I korridoren visade sig Tamara Petrovna, Anas mamma.
Hon var en imponerande kvinna, med fullkomligt rak hållning och genomträngande bruna ögon.
I ena handen höll hon ett elegant paraply, i den andra en behållare från vilken den söta, lockande doften av äppelpaj och kanel spred sig.
Tamara Petrovna stannade.
Hennes blick gled över dotterns gråtande ansikte, blekt som krita, över de framställda resväskorna och stannade till sist på Igor, som stod i dörröppningen som husets herre.
— Mamma… viskade Ana, och tårarna som hon hållit tillbaka de senaste två timmarna rann nerför hennes kinder.
Igor spände sig genast.
Han hade alltid stört sig på svärmodern.
Tamara Petrovna, före detta chefsrevisor i en stor sovjetisk koncern och nu bara pensionär, såg alltid på honom som om hon kunde se alla hans skulder och hans uppblåsta ego.
Men nu hade han övertaget.
Han var vinnaren.
— God kväll, Tamara Petrovna, sade Igor med ett lätt, nästan beskyddande leende.
— Ni kommer precis i rätt tid.
Ta med er er dotter.
Vårt äktenskap har tjänat ut sin tid.
Jag har vuxit, Ana har blivit kvar.
Jag har gett henne en start, så ni behöver inte göra någon scen.
Sådant är livet.
Han korsade armarna och väntade på stormen.
Han var redo för förbannelser, för en mammas tårar över sin övergivna dotter, för anklagelser om svek.
I själva verket såg han fram emot scenen, den skulle bekräfta honom som en stark och obarmhärtig jägare i storföretagens värld.
Tamara Petrovna teg.
Hon flyttade långsamt blicken från Igors ansikte till skyltet med lägenhetsnumret och sedan till hans dyra men diskreta skor.
Och då hände något som ingen hade väntat sig.
Tamara Petrovna fnissade.
Sedan igen.
Mungiporna drogs upp och plötsligt brast hon ut i skratt.
Det var inte ett hysteriskt skratt eller ett nervöst sammanbrott.
Det var ett djupt, uppriktigt skratt som fick tårar att stiga i hennes ögon.
Hon skrattade så som man skrattar åt ett intelligent men lite grymt skämt, eller åt en självgod dåre som gått rakt i sina egna fällor.
