Den fräcka inspektören tog mitt körkort när jag körde min fru till BB. Ett år senare bleknade han när han såg vem som blivit hans nya chef
Vindrutetorkarna klarade det inte längre.
De smetade bara ut den blöta snön över rutan och lämnade suddiga strimmor efter sig.
Artem kisade och försökte urskilja åtminstone något i det vita virrvarr som hade lagt sig över landsvägen.
Det verkade som om världen utanför fönstren på den gamla Opeln hade upphört att existera — det fanns bara snöstormen och mörkret kvar.
Bredvid honom andades Julja tungt ut med ett snyftande ljud.
— Tjom, det börjar… igen…
Hon grep tag i dörrhandtaget så hårt att händerna började darra.
— Herregud, jag mår riktigt dåligt…
Artem kastade en snabb blick på sin fru.
Hennes ansikte var grått och täckt av svett, trots att värmen i bilen var på högsta effekt.
— Håll ut, Julja.
Håll ut, lilla du.
Vi ska bara passera kontrollposten, sedan är det nästan framme till staden.
Vägen där borde vara röjd.
De hade inte väntat sig detta i dag.
Läkarna hade sagt att det var två veckor kvar.
Vid lunchtid, avspänd efter arbetsveckan, hade Artem tillåtit sig ett glas mörkt öl till middagen.
Vem kunde ha vetat?
Tre timmar senare gick Juljas vatten.
Ambulansen vägrade blankt att åka ut till deras sommarstuga ute i ödemarken: ”Alla våra bilar är ute på uppdrag, och hos er är allt igensnöat.
Vill ni hinna fram — kör själva.”
Längre fram blinkade blå-röda ljus genom snöslasket.
Trafikpolisens kontrollpost.
Inspektören dök oväntat upp ur mörkret och gjorde en slö gest med batongen.
Artem körde in till vägkanten och kände hur en klibbig rädsla växte inom honom.
Inte för sin egen skull — för Juljas.
Rutan sänktes och släppte in iskall vind och lukten av avgaser i bilen.
— Major Zubov, presenterade sig trafikpolisen.
Han var storväxt, med uppknäppt vinterrock, och ansiktet var rött och välgött.
Han tuggade tuggummi och såg på föraren med en fräck kisning.
— Vart har vi så bråttom i det här vädret?
Såg du skylten med fyrtio?
Och ändå körde du nästan sjuttio.
— Kamrat major, min fru ska föda! skrek Artem med brusten röst.
— Värkarna kommer var femte minut!
Släpp oss fram, för Guds skull!
Zubov böjde sig ner och stack in huvudet i bilen.
Hans små ögon gled över Julja, som just då bet sig i läppen för att hålla tillbaka ett stön.
— Ska föda, säger du? drog han ut på orden.
— Men det luktar lite alkohol här inne.
Eller inbillar jag mig?
Artem stelnade till.
Det var meningslöst att ljuga.
— Jag drack vid lunchen… ett glas.
För fyra timmar sedan!
Jag är nykter, jag svär!
Situationen är akut — ambulansen kommer inte!
Zubov rätade på sig och fnös belåtet.
Det fanns inget mänskligt i det ljudet — bara nöjet hos ett rovdjur som drivit sitt byte i ett hörn.
— Ett glas, två… lagen är densamma för alla.
Ut ur bilen.
Nu ska vi skriva rapport.
— Vad menar du med skriva rapport?!
Artem hoppade ut i snön i bara en tjocktröja.
— Ser du inte?
Min fru ska föda när som helst!
Låt mig köra henne till sjukhuset, lämna henne hos läkarna, och sedan kan ni göra vad ni vill!
Ta mitt körkort, sätt mig i fängelse!
Zubov tog långsamt fram alkomätaren och packade upp munstycket.
— Blås.
Eller skriver du vägran?
Då får du gå till fots överhuvudtaget.
Artem blåste.
Apparaten pep till.
Siffrorna var löjliga — 0,19 promille.
Felmargin, en kvarvarande rest.
Vilken människa som helst skulle ha förstått det.
Men inte Zubov.
— Jaha, där var det kört, sade majoren och stoppade apparaten i fickan.
— Körning i berusat tillstånd.
Bilen till beslagstomten.
Bärgningsbilen är redan på väg.
— Vad är det ni gör?! skrek Artem och grep tag i hans ärm.
— Det är vinter!
Det är natt!
Hur ska hon kunna gå?!
Zubov skakade av sig hans hand med avsmak.
— Det bryr jag mig inte om.
Du borde ha tänkt på det tidigare.
— Kör åtminstone henne då!
Ni har ju en varm tjänstebil!
— Jag är ingen taxi, röt majoren.
— Försvinn härifrån och gå till fots!
Ta med passageraren.
Ni kan väl stoppa någon på vägen.
Det finns gott om godtrogna idioter.
Han vände sig om och gick in i den varma vakthytten, och smällde högt igen dörren bakom sig.
De följande fyrtio minuterna mindes Artem för resten av sitt liv.
Han stod i vinden och skyddade Julja med sin egen kropp.
Bilarna susade förbi och kastade snö över dem.
Ingen ville stanna i snöstormen.
Julja hängde nästan på honom redan, och hon blev bara sämre och sämre.
De blev upplockade av en gammal KamAZ-lastbil.
När föraren såg en gravid kvinna stå i en snödriva bromsade han så hårt att släpet sladdade.
