Helikopterns rotorer slog skoningslöst mot den kalla nattluften. Ljudet var öronbedövande, ett rytmiskt dånande som vibrerade genom plåtgolvet och rakt upp i Élises kängor. Hon satt lutad mot den hårda metallväggen, blicken fäst på mörkret utanför fönstret. De hade lämnat basen för mindre än tjugo minuter sedan, och landskapet nedanför hade redan förvandlats till ett ogripbart hav av svarta skuggor.
Överste Delcourt satt mittemot henne. Hans ansikte var upplyst av det svaga, blåaktiga skenet från en surfplatta. Han såg äldre ut än hon mindes honom från tiden före ORION-7. De djupa fårorna runt hans mun skvallrade om år av stress, kompromisser och tunga beslut.
Han räckte över surfplattan till henne utan ett ord.
Élise tog emot den. På skärmen fanns en serie övervakningsbilder. De var gryniga, tagna i dåligt ljus, men ansiktet gick inte att ta miste på. Det var magrare nu. Kindbenen var skarpa som rakblad, ögonen insjunkna och håret gråsprängt, men det var han. Victor Arnault. Mannen som skulle ha varit nyckeln till att fälla ett av Europas största illegala vapensyndikat. Mannen som hade kostat tre av hennes bästa soldater livet.
– Bilderna togs för fyrtioåtta timmar sedan, övervakningskamera vid en bankomat i Marseilles hamnkvarter, sa Delcourt, hans röst sprakade i hennes headset. Han använde ett falskt pass för att ta ut en mindre summa kontanter. Systemet flaggade honom omedelbart på grund av den biometriska igenkänningen.
– Varför nu? frågade Élise, hennes röst var kylig och kontrollerad. Varför dyka upp efter fem år i skuggorna? Han vet att de fortfarande letar efter honom. Han vet att om systemet flaggar honom, så kommer både vi och dem att få veta det.
– Det var ingen slump, Daley, svarade Delcourt och lutade sig framåt. Så fort den lokala polisen plockade in honom, vägrade han tala. Han satt tyst i förhörsrummet i fem timmar innan han till slut öppnade munnen. Han sa bara en sak. Han krävde att få tala med kommendör Élise Daley. Han vägrade bekräfta sin egen identitet förrän du stod framför honom.
Élise kände hur magen knöt sig, men hon lät ingenting synas i ansiktet. Hennes min förblev en ogenomtränglig mask. Minnena från den där natten i Damaskus sköljde över henne igen, lika levande som om det hade hänt igår. Den kvävande hettan. Lukten av damm och bränt krut. Ljudet av Thomas som skrek i radion innan den plötsliga, förödande explosionen slet sönder natten. Och sedan, i rök och kaos, Arnaults hesa viskning mot hennes öra. Någon i ert team arbetar för dem.
Hon hade tillbringat fem år med att granska varje detalj av det uppdraget. Hon hade läst igenom varje rapport, avlyssnat varje inspelning, analyserat varje rörelse hennes team hade gjort. Tre var döda. Två hade tvingats i medicinsk pension på grund av sina skador. Själv hade hon blivit syndabocken, degraderad till pappersvändare, gömd på en obskyr bas för att militären inte ville erkänna att de hade en läcka.
– Vilka fler känner till detta? frågade Élise och räckte tillbaka surfplattan.
– Bara de högst uppsatta inom underrättelsetjänsten. Och det team jag personligen har valt ut för att säkra perimetern i Marseille. Det är en liten cirkel.
– En liten cirkel räckte för att döda mitt team för fem år sedan, överste.
Delcourt mötte hennes blick och suckade tungt. – Jag vet. Det är därför jag kom för att hämta dig personligen. Om det finns en förrädare, så vet de inte att vi har hittat honom än. Vi har ett fönster på kanske några timmar innan informationen oundvikligen läcker ut. Vi måste få ut honom, få reda på vad han vet, och föra honom i säkerhet.
Élise vände tillbaka blicken mot mörkret utanför. Hennes händer, som tidigare hade varit stilla, knöt sig långsamt till knytnävar. Hon hade inte rört ett vapen i strid på fem år. Men reflexerna, instinkterna, de fanns kvar. De hade bara slumrat, i väntan på detta ögonblick.
Marseille badade i ett kallt, obarmhärtigt regn när helikoptern landade på taket till en anonym grå byggnad i stadens utkanter. Byggnaden tillhörde formellt ett logistikföretag, men i själva verket var det en av DGSE:s dolda anläggningar.
Élise klev ur helikoptern. Den kalla vinden piskade regnet i hennes ansikte, och doften av salt hav och avgaser slog emot henne. Hon bar ingen uniform längre. Inne i helikoptern hade hon bytt om till taktisk mörk klädsel, en kevlarväst stramt åtdragen över bröstet, och hennes pålitliga SIG Sauer P226 vilade tungt i hölstret vid hennes högra lår. Hon kände sig hel igen. För första gången på fem år var hon inte ett spöke i en matsal; hon var Kommendör Daley.
Två tungt beväpnade operatörer mötte dem vid helikopterplattan och eskorterade dem ner genom byggnaden. Trapphuset luktade svagt av fukt och starkt kaffe. När de nådde källarplanet öppnades en tjock ståldörr och avslöjade ett spartanskt inrett förhörsrum.
