— Jag är Vadims blivande fru. Jag bestämde mig för att titta på huset i förväg, det som väldigt snart kommer att bli vårt.

— Jag är Vadims blivande fru. Jag bestämde mig för att titta på huset i förväg, det som väldigt snart kommer att bli vårt.

— Ursäkta… Vad sa ni nyss? — Ljudmila tittade förvirrat på den unga kvinnan i den dyra kappan, som hon aldrig hade sett förut.

— Ni hörde alldeles utmärkt. Jag heter Mariana. Jag råder dig att börja packa dina saker lite smått — du har högst en månad på dig, — främlingen såg sig om på gården till det välskötta huset på landet med ett kyligt intresse.

Ljudmila stelnade till av överraskning. I händerna höll hon fortfarande sekatören — för bara några minuter sedan hade hon klippt rosenbuskarna vid gången.

— Vadå en månad? Vilket hus? Här bor mina barn! — utbrast hon slutligen, och kände hur allt drog ihop sig av oro inombords.

— Enligt dokumenten tillhör den här villan Vadim. Han köpte den redan innan ert äktenskap, — Mariana mönstrade lojt sin perfekta manikyr. — Efter skilsmässan fick du underhåll och bilen. Och du har bara bott här för att Vadim har tillåtit det. Nu har omständigheterna förändrats.

— Jag och min exman hade en överenskommelse! — Ljudmila försökte låta säker på rösten, fastän den darrade. — Barnen ska bo här tills de har gått ut skolan. Här finns deras vänner, fritidsaktiviteter och deras vanliga liv. Vi tänker inte flytta någonstans.

— Jag är rädd att det inte är upp till dig att bestämma längre, — svarade Mariana med len röst. — I höst gifter vi oss. Vadim behöver pengar till ett nytt stort projekt, så huset kommer att läggas ut till försäljning. Läsåret är nästan slut — under sommaren hinner du hitta en annan skola till barnen.

— Det här är helt galet… Jag ringer Vadim på en gång! — Ljudmila tog fram telefonen och slog snabbt numret.

Det gick fram många signaler på skärmen, men sedan bröts samtalet plötsligt.

— Klickade… han bort mig? — sa hon tyst, och kunde inte tro att hennes barns far var kapabel till något sådant.

— Självklart klickade han bort dig, — sa Mariana med ett nöjt leende. — Min blivande man sitter i ett viktigt möte. Han har absolut inte tid med dina scener just nu.

Ljudmila ville invända, men gästen hade redan öppnat grinden och klev beslutsamt in på gården.

— Förresten, det var precis därför jag kom oanmäld, — Mariana tog fram en telefon av senaste modell. — Jag måste ta bilder till mäklaren. Vill inte förlora någon tid. Kan du visa rummen?

— Hur vågar du?! Gå härifrån omedelbart! — Ljudmila ställde sig i vägen för henne och kämpade för att inte brista i gråt. — Du har ingen rätt att gå in i mitt hus!

— Än så länge är det min fästmans hus, — sa Mariana med iskall röst och såg henne rakt i ögonen. — Och jag råder dig att inte hamna i konflikt med mig. Om jag ber Vadim så hamnar du på gatan inte om en månad, utan om tre dagar. Lagen kommer att vara på hans sida.

För en sekund blev Ljudmila ställd. Den korta pausen räckte för att Mariana skulle gå runt henne och styra stegen mot huset.

Hon gick runt i rummen och granskade möblerna och inredningen kritiskt, som om hon värderade någon annans lägenhet före ett köp. Hon tog inte ens av sig skorna — på den ljusa mattan lämnades smutsiga spår.

— Renoveringen måste göras om helt och hållet. Allt är lite väl enkelt, — kommenterade Mariana medan hon fotograferade varje rum.

Ur barnrummet kom Ljudmilas äldsta son — elvaårige Taras. Han tittade förvånat på den okända kvinnan.

— Mamma, vem är det där? Varför fotograferar hon allting? — frågade pojken tyst och kröp intill sin mamma.

— Det är en bekant till pappa från jobbet, min son. Gå och räkna klart matematiken, är du snäll, — Ljudmila försökte prata lugnt.

— Jag är inte bara en bekant, — avbröt Mariana med ett leende. — Jag är din pappas blivande fru. Och snart ska vi göra om allt här.

— Mamma… Säger hon att vi ska bli utslängda? — i barnets ögon syntes skräck.

— Ingen kommer att slänga ut någon, älskling. Tanten skämtade bara lite dumt. Gå in på rummet du, — Ljudmila skärmade bokstavligen av sin son med sin egen kropp.

Efter att ha inspekterat nedervåningen rörde sig Mariana till slut mot utgången.

— På det stora hela har jag bilden klar för mig, — sa hon vid dörren. — Jag väntar på ett meddelande när du är redo att lämna över nycklarna. Ha det så bra.

Efter en minut hade hennes vita bil redan försvunnit runt gatuhörnet och lämnade bara efter sig doften av en dyr parfym.