“Jag vägrade passa min mans barnbarn från hans första äktenskap, och han ställde ett ultimatum.”
En kväll ställde Viktor ner sin kopp på bordet så hårt att teet skvätte ut på duken.
“Och var ska jag göra av dem, tycker du? Christina och hennes man köpte biljetterna för ett halvår sedan, det är en sista minuten-resa, ingen betalar tillbaka pengarna. Föreslår du att de ska förlora allt tack vare dig?”
Han såg på sin hustru med det där uttrycket av rättfärdig förargelse som alltid dök upp när hans rationella argument tog slut.
Elena tog tyst en servett och baddade fläcken. Hon ville absolut inte bråka, men hon tänkte inte längre ge efter. Efter en hård arbetsdag längtade hon efter tystnad och lugn, inte efter ännu en uppgörelse på grund av andras krav.
“Vitja, jag föreslår ingenting,” svarade hon lugnt medan hon såg sin man rakt i ögonen. “Jag konstaterar bara ett faktum. Jag tänker inte passa dina barnbarn i två veckor. Jag har semester och jag tänkte tillbringa den som jag själv vill. Jag har bokat massage, jag ville tapetsera om i sovrummet och bara äntligen få sova ut.”
“Sova ut?” frustade Viktor, som om han hört något fullständigt absurt. “Du får sova ut i graven. Du är bara femtiofem och beter dig som en skröplig gammal gumma. Barnbarn är glädje, rörelse, liv! Sasja och Pasja är redan stora, de är sju år. Det behövs knappt passas. Ge dem mat, sätt på tecknat — och sköt ditt.”
Elena log bara för sig själv. “Ge dem mat och sätt på tecknat.” Viktor hade en väldigt diffus uppfattning om vad två sjuåriga pojkar var, uppfostrade utan några som helst begränsningar.
Christina, Viktors dotter från första äktenskapet, förespråkade den populära idén om “fri uppfostran”. Barnen var nästan ingenting förbjudet, och ordet “nej” saknades helt i deras ordförråd. Under förra besöket, som bara varade en helg, hann tvillingarna slå sönder Elenas favoritvas, kladda ner spegeln i hallen med märkpennor och skrämma upp katten på skåpet.
“Vitja, låt oss vara ärliga,” sa Elena medan hon ställde in disken i hon. “Din dotter tycker inte om mig, för att uttrycka det milt. Hon är övertygad om att jag förstörde ert familjeliv, även om vi träffades tre år efter er skilsmässa. Hon har aldrig ens gratulerat mig på min födelsedag. Och nu vill hon att jag ska passa hennes barn gratis medan hon ligger på stranden?”
“Vad har Christina med detta att göra?” började Viktor hetsa upp sig. “Det är mina barnbarn! Du är min fru, så de är inte främlingar för dig heller. En familj ska hjälpa varandra.”
“En familj är när det finns ömsesidig respekt,” invände Elena. “Och här sker allt bara åt ena hållet. När jag behövde hjälp med att flytta min mammas saker, hade Christina plötsligt bråttom. Och du var inte heller så sugen på att bära lådor, med hänvisning till din onda rygg. Men nu när de behöver hjälp, ska jag ge upp mina planer?”
Viktor reste sig från bordet och började vandra runt i köket. Den rymliga trerumslägenheten var Elenas stolthet. Hon hade köpt den långt innan hon träffade sin man, betalat av bolånet i många år och sparat in på allt. För fem år sedan flyttade Viktor in till henne från en hyresrätt, efter att ha lämnat kvar sina ägodelar till sin före detta fru och dotter. Då ansåg Elena att det var ett ädelt drag, men senare förstod hon: han hade nästan inget val, och vanan att leva på andras bekostnad hade redan formats här, i den trygghet hon skapat.
“Vet du, Lena,” sa Viktor kallt, “jag trodde att du var snällare. Jag trodde att du hade ett hjärta. Men det visade sig att du är en självisk person. Christina hade rätt — för dig är bara din egen bekvämlighet viktigast.”
“Om Christina är så smart, låt henne hyra en barnvakt,” svarade Elena hårt. “Eller be sin mamma att passa dem.”
“Tamara har högt blodtryck!” förnärmades Viktor. “Hon klarar inte av två barn.”
“Och jag har oändlig hälsa då? Jag är inte heller någon ung flicka längre. Jag jobbar som chefsbokhållare, rapportperioden har precis avslutats. Mina ögon värker, mina nerver är på bristningsgränsen. Jag har sagt nej. Och det finns inget mer att diskutera.”
Viktor slog igen dörren så hårt att glasen i skänken skramlade. Resten av kvällen satt han demonstrativt tyst framför tv:n och bytte kanaler.
Nästa dag, när Elena kom hem från jobbet, hittade hon två resväskor i hallen. Från köket hördes röster och klirr av porslin.
Vid bordet satt Christina och drack kaffe ur Elenas favoritkopp. Viktor matade pojkarna med smörgåsar med korv, skuren i enorma skivor. Det låg redan smulor på golvet, och på den vita bordsskivan fanns en flottig fläck av smör.
