Del 1: Den blodiga utvisningen
Valeria Cárdenas, en tjugoåttaårig änka, hade just sett en korrupt bank beordra hennes vräkt från sitt hem, stödd av hotet om vapen och skuggan av en make som dött under dunkla omständigheter. Fjorton månaders sorg, ett helt år som spenderats på att kämpa hårt för att rädda dessa trehundra hektar byggda av deras pannans svett och vattnade av deras blod. Men torka, förlusten av en del boskap och banksystemets hårdhet hade drivit det till förtvivlan.
En vagn stannade framför huset, eskorterad av tre ryttare. Högst upp på listan stod Eusebio Landeros, general manager för San Jerónimo-banken, oklanderlig i sin svarta kostym som verkade ogenomtränglig för damm. Sedan kom kommissarie Barragán, med misstänksam ansikte och iförd sitt emblem, sedan bröderna Escalante, Matías och Roque, två brutala som var tillräckligt bra för att spilla blod.
“God eftermiddag, Señora Cárdenas,” sade Landeros, utan att ens anstränga sig för att ta av sig hatten. Vi har en formell sak att avgöra.
Han sköt undan en vikning av sin rockrock. “Din avlidne make lämnade en slate på 1 850 pesos. Tre obetalda avbetalningar. Anfallet är uttalat. Du har en timme på dig att packa ihop.
Valeria tog ett steg framåt på verandan. “Julián betalade denna skuld till sitt sista andetag. Och han dog under ett slagsmål som ingen någonsin kunnat förklara för mig, en natt utan storm och utan anledning. Och idag har du märkligt bråttom att ta dessa marker. Vilken lycklig slump.
Landeros ögon smalnade. Valeria hade inga bevis, men hon hade misstänkt det i månader: den framtida Norra järnvägens rutt skulle korsa dalen, och den mest direkta passagen gick genom El Mezquite-området. Denna mark var inte längre värd bara för sitt hö eller sitt bräckta vatten; Den var värd guld.
“Dina svammel kommer inte att betala dina skulder,” svarade Landeros med ett iskallt leende. Du är ensam, oskyddad, och tiden är emot dig. Var rimlig.
“Jag har någon som försvarar mig bakom den här dörren,” viskade Valeria och svingade plötsligt en pistol riktad rakt mot bröstet. Jag kommer inte att flytta mig härifrån.
Kommissionär Barragán hoppade till när han hörde dessa ord. — Heliga Jungfru…
Landeros blängde irriterat på honom. “Vad är det med dig?”
“Det är Nicolás Vergara,” mumlade matsalen och tog ett steg tillbaka. Han bor där uppe, i kullarna i Sierra del Carmen. Han jagar vargar, tjänar belöningar och fruktar varken Gud eller djävulen. Jag skulle inte riskera att provocera en sådan man.
Ryttaren avancerade långsamt tills han stannade tio steg från vagnen. Han såg varken på bankiren eller på matsalen. Hans mörka blick var fäst vid Valeria.
“Är du Julián Cárdenas fru?” frågade han med djup röst.
“Ja.”
“Jag beklagar hans död.” Julián var en hedersman.
Landeros, som ville återta kontrollen, klev fram högdraget. “Vem du än är, så stör du en juridisk process. Den här marken går tillbaka till banken idag.
Nicolás vände långsamt huvudet mot bankiren med ett så iskall lugn att han torkade bort bankirens leende.
“Du pratar för mycket.”
Han steg av med en snabb rörelse, lossade en tung läderväska från sadeln och klättrade uppför trappan till verandan som om dessa män inte existerade. Han ställde den på det lilla bordet. Det var samma man som en gång räddat henne när hon släpade på ett brutet ben och flydde vägarna. Han hade betalat honom en due diligence-biljett. När hon berättade för honom att hon var skyldig honom sitt liv, skrattade han bara och lovade henne en drink till senare.
Han öppnade väskan och hällde innehållet på bordet.
Guldmynt glittrade i den obevekliga eftermiddagssolen. Sedan tog han ut buntar med pengar: paket på tjugo pesos, lika nya som lågor.
Till och med Roque Escalante var andfådd.
“Det finns mer än 3 000 pesos,” sade han, chockad. Skulden är betald. Och resten är för henne, tillräckligt för att anställa folk och ta över gården.
Landeros ansikte blev lila, sedan blekt.
“Du hörde,” sa Nicolás. Det är avgjort. Du behöver inte göra något mer här.
Arg av raseri plockade Landeros klumpigt upp sina papper som låg utspridda i dammet.
“Och kom ihåg detta,” hotade ryttaren och lade handen på sitt vapen. Om du sätter din fot här igen, skjuter jag inte i skogen igen.
En man av Landeros kaliber skulle aldrig släppa taget om ett byte han åtrått. Han skulle komma tillbaka. Och nästa gång skulle han inte längre bry sig om att gömma sig bakom lagen.
Valeria pressade ihop läpparna. I det ögonblicket förstod hon att hennes hus just hade sparats i några timmar, men att ett mycket mörkare krig just hade ägt rum.
