När Emily väl hade gått – efter att ha upprepat sina falska kramar och lovat att allt skulle bli ”så mycket enklare snart” – stod Robert och jag kvar i det tysta köket. David hade svarat i telefonen. Han lät först chockad, sedan rasande, och han hade lovat att hoppa in i bilen omedelbart. Han skulle vara framme före midnatt med egna bankjurister och en säker plan.

Men vi visste att vi inte kunde sitta kvar och vänta.

Om de märkte minsta tecken på att vi hade genomskådat spelet – om Michael insåg att skärmdumpen fanns någon annanstans än i hans egen fantasi – skulle de inte vänta på några veckors mellanrum. De skulle agera omedelbart.

”Vi packar det som är viktigast”, sa Robert och drog ut en liten resväska ur garderoben. ”Passen, originalen på handlingarna, familjefotona och de digitala kopiorna du tog hos Tom.”

”Vart ska vi ta vägen?” frågade jag.

”Till ett motell längs motorvägen mot Oklahoma. Tills David kommer fram.”

Vi rörde oss snabbt, som skuggor i vårt eget hem. Vi tände inga lampor i onödan, vi talade med viskningar, och varje golvknarr under våra fötter lät som ett pistolskott. Det var en bisarr känsla att fly från sitt eget hus – det hus där vi hade levt i trettio år, där vi hade firat födelsedagar, julhelger och snyftat när Michael lämnade för college. Nu var det bara en fälla med målade väggar.

När vi bar ut väskorna till bilen – vår gamla, pålitliga kombi – hängde höstmånen blek och kall över hustaken.

Vi hann precis sätta oss i bilen och vrida om nyckeln när en bil svängde in på gatan med släckta helljus och stannade tvärs över vår uppfart.

Det var inte polisen. Det var Michaels bil.

Och dörren till hans bil öppnades långsamt.