Robert tog upp sin telefon, men jag hejdade honom. ”Inte från det här numret. Om de har installerat spionprogram eller har tillgång till våra samtalsloggar via molnet ser de vem vi ringer.”

Vi använde en gammal kontantkortstelefon som jag hade haft kvar sedan en utlandsresa ett par år tidigare – en telefon som låg längst ner i en byrålåda och som varken Michael eller Emily kände till. Medan Robert gick ut i garaget för att ringa David i skydd av motorljudet och mörkret, stannade jag kvar i köket för att förbereda det oundvikliga.

Klockan sju prick hördes biljetterna på uppfarten.

Det var Emilys bil. En tystgående, mörk sedan som gled in och stannade framför garaget. Strålkastarna släcktes, och ett kort ögonblick var det helt tyst. Sedan dörren som öppnades och stängdes med ett dämpat dunk.

Jag tvingade mina ben att bära mig ut i hallen. Jag tog ett djupt andetag, slätade till koftan och tvingade fram ett svagt, lite frånvarande leende på läpparna – exakt det ansiktsuttryck hon förväntade sig att se hos en kvinna vars minne började svika.

Låset vreds om. Dörren flög upp, och Emily stod där i dörröppningen, elegant och klädd i en mörk trenchcoat, med höstvindarna vinande bakom sig.

”Hej, mamma!” ropade hon med den där perfekta, klangfulla radhusrösten som brukade få mig att känna mig så varm, men som nu fick det att vända sig i magen på mig. ”Förlåt att jag är lite sen, trafiken från kontoret var en mardröm.”

Hon klev in och drog av sig handskarna. Hennes blick sökte sig direkt till mitt ansikte, granskande, som om hon letade efter tecken på gårdagens trötthet eller dagens nya förvirring.

”Du ser trött ut, mamma. Har du vilat ordentligt idag?” frågade hon och klev närmare för att ge mig den obligatoriska kindpussen. Doften av hennes dyra parfym – jasmin och cederträ – stack i näsan.

”Åh, det är bara åldern, min lilla vän”, sa jag med darrande röst, och jag lät stämbanden skälva en aning för att spela rollen perfekt. ”Huvudet hänger inte alltid med som förr.”

Emily log ett tunt, nästan omärkligt leende. Det fanns ingen värme i det; det var samma leende som en kirurg ger en patient strax före snittet. ”Det är precis därför Michael och jag pratar om att göra livet lite enklare för er. Ni behöver inte bära hela den här bördan själva längre.”

Hon räckte fram handen. ”Telefonen? Har Tom hunnit fixa den?”

Jag hämtade telefonen från byrån i hallen där jag hade lagt den strax efter att jag kom hem. Skärmen var hel, blank och svart, precis som den hade varit när hon lämnade den på förmiddagen.

”Han var väldigt snabb”, sa jag och lämnade över den.

Emily tog emot den och tryckte på sidoknappen. Skärmen ljusnade, ansiktsigenkänningen klickade till, och hon bläddrade snabbt för att kontrollera att allt var som det skulle. Under några sekunder höll jag andan. Tänk om hon upptäckte att anteckningen hade öppnats? Tänk om Tom hade missat något digitalt spår?

Men hennes ansikte förblev opåverkat. Hon stoppade ner telefonen i handväskan och såg på mig med den där överdrivet tålmodiga blicken som man brukar ge små barn eller svårt sjuka.

”Tack, mamma. Du är en ängel. Michael hälsar så mycket, förresten. Han är tillbaka i helgen, då tänkte vi att vi skulle komma förbi och gå igenom de där sista papperen tillsammans med er över en kopp kaffe.”

De där sista papperen. Slutsignaturerna för husförsäljningen och överföringen av resten av våra besparingar.

”Det låter trevligt, älskling”, viskade jag och sänkte blicken så hon inte skulle se ilskan brinna i mina ögon.

När Emily väl hade gått – efter att ha upprepat sina falska kramar och lovat att allt skulle bli ”så mycket enklare snart” – stod Robert och jag kvar i det tysta köket. David hade svarat i telefonen. Han lät först chockad, sedan rasande, och han hade lovat att hoppa in i bilen omedelbart. Han skulle vara framme före midnatt med egna bankjurister och en säker plan.

Men vi visste att vi inte kunde sitta kvar och vänta.

Om de märkte minsta tecken på att vi hade genomskådat spelet – om Michael insåg att skärmdumpen fanns någon annanstans än i hans egen fantasi – skulle de inte vänta på några veckors mellanrum. De skulle agera omedelbart.

”Vi packar det som är viktigast”, sa Robert och drog ut en liten resväska ur garderoben. ”Passen, originalen på handlingarna, familjefotona och de digitala kopiorna du tog hos Tom.”

”Vart ska vi ta vägen?” frågade jag.

”Till ett motell längs motorvägen mot Oklahoma. Tills David kommer fram.”

Vi rörde oss snabbt, som skuggor i vårt eget hem. Vi tände inga lampor i onödan, vi talade med viskningar, och varje golvknarr under våra fötter lät som ett pistolskott. Det var en bisarr känsla att fly från sitt eget hus – det hus där vi hade levt i trettio år, där vi hade firat födelsedagar, julhelger och snyftat när Michael lämnade för college. Nu var det bara en fälla med målade väggar.