“De är vackra. Och sorgliga”, sa jag ärligt.
“De är sanningen”, sa Margaret och ställde ifrån sig paletten. Hon gick fram till en stor duk som stod lutad mot fönstret. Den föreställde en skog där träden var formade som förvridna armar, och i mitten fanns en enda, stark ljusglimt. “Din far… han var en god man på många sätt, Rachel. Han försörjde oss. Han drack inte, han slog mig inte. Med dåtidens mått mätt var han en ‘bra fångst’. Men han såg mig aldrig. Och han såg aldrig dig. Han såg bara sina egna avbilder. Daniel och Eric.”
Hon tittade på mig med en klarhet som fortfarande kunde överraska mig, trots att jag sett henne växa så mycket det senaste året.
“Föreståndaren här på boendet, syster Helen, såg mina målningar förra veckan”, fortsatte Margaret med ett plötsligt, flickaktigt leende. “Hon frågade om jag ville ställa ut dem. De har ett galleri i huvudentrén där de ibland visar upp lokal konst. De vill ha en vernissage för mig i januari. Precis i samband med min sjuttiosjätte födelsedag.”
“Mamma, det är fantastiskt! Självklart ska du göra det!” Jag kramade om henne, struntade i färgfläckarna på hennes skjorta. “Vi ska bjuda in alla. Jag ska se till att det blir en riktig händelse.”
Hon drog sig tillbaka och tittade på mig, lite tveksamt. “Jag har redan bjudit in Tyler. Han var här i onsdags, Rachel. Han hälsade på. Vilken underbar ung man han har blivit.” Hon log varmt vid minnet. “Men… jag vill bjuda in Daniel och Eric också.”
Jag stelnade till en aning. “Är du säker på det? De brukar ju inte direkt bidra till den goda stämningen. Deras besök brukar bestå av att titta på klockan och klaga på trafiken.”
“Jag är säker,” sa hon bestämt. “Detta handlar inte om dem. Det handlar om mig. Jag vill att de ska se vad jag har skapat. Jag vill att de ska se vem deras mamma faktiskt är, inte vem de trodde att hon var.” Hon pausade och hennes blick mörknade något. “Och vissa av de här tavlorna… jag tror de behöver se dem.”
Jag nickade. “Då ser vi till att de kommer.”
Två veckor före vernissagen, strax efter nyår, fick jag ett samtal jag aldrig hade väntat mig. Det var Daniel.
“Rachel. Vi måste prata”, sa han kort. Inget “hej”, inget “hur mår du”. Bara hans sedvanliga, krävande tonfall, om än kantat av en desperation jag sällan hört hos honom.
“Jag är på jobbet, Daniel”, svarade jag och bläddrade i en materialkatalog. “Vad gäller det?”
“Inte på telefon. Kan jag komma förbi ditt kontor? Nu?”
Något i hans röst fick mig att gå med på det. Tjugo minuter senare klev min äldsta bror in i mitt konferensrum. Synen av honom fick mig nästan att tappa fattningen. Daniel, som alltid varit besatt av sitt utseende, som alltid bar skräddarsydda kostymer och hade en solbränna oavsett årstid, såg ut som ett vrak. Han hade gått upp i vikt, hans ansikte var plufsigt och rödflammigt, och under ögonen låg mörka skuggor. Den dyra rocken han bar verkade liksom hänga snett på hans axlar.
Han sjönk ner i en stol och drog händerna genom sitt numera tunna hår.
“Kaffe?” erbjöd jag, mest av ren vana.
“Har du något starkare?” muttrade han.
“Inte klockan tio på en tisdag. Vad händer, Daniel?”
Han tittade på mig, och för första gången någonsin såg jag honom inte som den upphöjda, gyllene sonen, utan som en trasig, medelålders man.
“Sarah har begärt skilsmässa”, sa han rakt ut. Orden verkade smaka aska i hans mun.
Jag blev tyst. Jag hade aldrig varit särskilt förtjust i Sarah – hennes ytlighet och snobberi var svårsmält – men en skilsmässa var alltid en tragedi för de inblandade. “Jag beklagar, Daniel. Det är tråkigt att höra.”
“Tråkigt?” Han fnös och ett uns av den gamla aggressiviteten återvände. “Det är en katastrof. Hon vill ha hälften av allt. Huset, bilarna, aktierna. Allt.” Han svalde och tittade bort mot fönstret. “Saken är den, Rachel… vi har inte så mycket som hon tror. Som alla tror.”
Jag lade armarna i kors på bordet. “Vad menar du? Ni lever ju som kungligheter.”
“Ja, på kredit!” utbrast han, plötsligt högljudd. “Pappas arv var droppen som fick bägaren att rinna över för Sarah. Hon trodde att hyreshuset i Cleveland skulle göra oss ekonomiskt oberoende. Men det är ett ruckel! Det kräver ständigt underhåll. Hyresgästerna betalar inte, taket läcker, pannan gick sönder i vintras. Det äter upp mina inkomster. Och sedan…” Han blängde på mig. “Sedan kom du med dina jävla advokater och tvingade mig och Eric att låsa in hundratusentals dollar i den där vårdstiftelsen för mamma. Likvida medel som jag desperat behövde för att rädda min ekonomi. Sedan dess har vi levt på marginalen, och nu har Sarah fått nog.”
