Tårarna brände bakom mina ögonlock när hela rummet bröt ut i en öronbedövande applåd. Tyler stod bredvid mig och klappade så hårt att hans stora händer måste ha gjort ont. Jag såg Margaret kliva ner från podiet och bli genast omringad av beundrare.
“Du vet,” sa Tyler och lutade sig ner mot mig, “jag tänker köpa Arvet. Jag tänker hänga den över skrivbordet på mitt kontor. Som en påminnelse om hur man inte ska bygga ett företag. Eller ett liv.”
Jag tittade på den unge mannen, sedan på Eric som långsamt rörde sig framåt i folkmassan för att krama sin mamma, och slutligen på Margaret, som strålade som en stjärna.
Advokaten på James Porters kontor hade trott att han läste upp ett dokument som skulle bevara pappas imperium och fastställa vår familjs hierarki för all framtid. Istället hade det dokumentet blivit dynamiten som sprängde det gamla fängelset i luften.
När jag lyfte mitt eget glas och drack av champagnen, fylldes jag av en överväldigande känsla av frid. Framtiden var inte längre ett ok jag var dömd att bära. Framtiden var ett tomt, vitt ark papper. Eller kanske en blank målarduk. Och den var helt, oåterkalleligen, min egen att fylla.
