Jag tänkte på varje avslag.
Varje stängd dörr.
Varje timme spenderad på att räkna ut omöjliga siffror.
Och sedan tänkte jag på en äldre kvinna på en nästan tom buss.
Jag hade betalat hennes biljett eftersom det kändes fel att lämna henne där.
Jag hade inte väntat mig tacksamhet.
Jag hade verkligen inte förväntat mig att hela mitt liv skulle kretsa tillbaka till det lilla beslutet.
När min mamma och jag äntligen kom hem såg lägenheten exakt likadan ut.
Det var det märkligaste.
Samma smala korridor.
Samma köksgardiner.
Samma medicinskåp.
Men rädslan som bott i varje rum ägde inte längre platsen.
Min mamma började återhämta sig snabbare än vad någon av oss hade förväntat sig.
Snart rörde hon sig runt utan att stanna var tredje steg.
Sedan återgick hon till arbetet.
Första morgonen hon lämnade lägenheten med sin syväska stod hon vid dörren och tittade på mig.
“Vad?”
frågade jag.
Hon log.
“Jag hade glömt hur det känns att göra planer för nästa månad.”
Den meningen stannade kvar hos mig.
Under tiden blev mitt påhittade företag ett mycket verkligt sådant.
Andrey hittade en liten kommersiell lokal med stora fönster och tillräckligt med plats för skärbord, systationer och privata inredningar.
Första gången han låste upp dörren luktade det av puts och sågspån.
Jag stod i mitten.
“Är det här mitt?”
“Delvis.”
Han höjde ett finger.
“Investerare.”
Jag log.
“Just det.”
I veckor arbetade vi nästan varje kväll.
Jag valde tyger och utrustning.
Han hjälpte till att bygga budgetar.
Jag designade layouten.
Hans företag byggde provrumsskåp och arbetsbord.
När jag klagade på att möblerna såg för dyra ut för en startup sa han: “Min kostnad.”
När jag klagade på att hans kostnad förmodligen fortfarande var för dyr, ignorerade han mig.
Jag anställde två sömmerskor som jag litade på från min gamla arbetsplats.
Sedan en ung assistent.
Sedan deltidsreceptionist.
Våra första beställningar var små.
En brudklänningsförändring.
En figursydd aftonklänning.
En skräddarsydd kostym för en kvinna som håller en stor presentation.
Sedan kom remisserna.
Klienterna återvände.
De tog med sig vänner.
Folk började be om möbler som var helt designade av mig.
För första gången sedan barndomen kunde jag ta en tygbit och följa en idé hela vägen till dess slutsats istället för att bara rätta någon annans misstag.
Jag vaknade till liv i den studion.
Andrey märkte det innan jag gjorde det.
En natt stod han i dörröppningen medan jag justerade en klänning på en skyltdocka.
“Du är annorlunda här.”
Jag kastade en blick dit.
“Annorlunda hur?”
“Du ser ut som om du äger rummet.”
“Jag gör det tekniskt sett.”
“Delvis.”
“Investerare.”
Han log.
De där utbytena blev normala mellan oss.
Det gjorde även långa bilturer.
Sena middagar.
Tysta möten.
Han var inte charmig på det sätt som Oleg hade varit charmig.
Andrey fyllde inte tystnaden eftersom tystnad gjorde honom obekväm.
Ibland körde vi tjugo minuter utan att prata.
Först tänkte jag att jag borde underhålla honom.
Sedan insåg jag att han var helt nöjd.
Det var jag också.
Det fanns en stabilitet hos honom som jag aldrig tidigare upplevt.
När han sa att han skulle ringa, så ringde han.
När han lovade pappersarbete senast fredag kom det på torsdagen.
När han inte höll med mig sa han det.
När jag inte höll med honom lyssnade han.
Ingen prestation.
Ingen dyr teater av kärlek.
Bara pålitlighet.
Det skrämde mig mer än romantik borde ha gjort.
För att jag höll på att bli kär i honom.
Jag visste det.
Min mamma visste det.
Hans mormor visste det definitivt.
Andrey var tydligen den enda jag inte kunde läsa.
En kväll besökte hans mormor studion med bakverk.
Hon väntade tills Andrey gick in i bakrummet innan hon lutade sig mot mig.
“Så.”
Jag vägrade titta på henne.
“Och?”
“Vet du vad.”
“Det gör jag absolut inte.”
“Unga människor är utmattande.”
“Jag jobbar.”
“Du kan sy och svara.”
“Det finns inget att svara på.”
Hon studerade mig.
“Du älskar honom.”
Jag höll nästan på att tappa en nåldyna.
“Var snäll och sänk rösten.”
“Varför? Han är inte döv.”
Jag stirrade mot bakrummet.
Hon skrattade.
“Åh, Alena.”
“Jag vet inte hur han känner.”
Hennes uttryck mjuknade.
“Då får du inte hitta på något svar åt honom.”
“Det är jag inte.”
“Det är du. Du bestämmer dig hela tiden för att han omöjligt kan vilja ha dig.”
Jag tittade ner.
Hon hade hittat såret precis.
Olegs mamma hade planterat den på den restaurangen.
Du hör inte hemma.
Olika bakgrunder skapar komplikationer.
Folk som oss.
Folk som du.
Jag hade undkommit det bordet, men en del av dess gift hade följt med mig.
Andreys mormor rörde vid min handled.
“Han växte upp med ingenting.”
Jag tittade på henne.
“Jag vet att du uppfostrade honom.”
“Du känner inte hela historien.”
Den kvällen, efter att vi stängt studion, berättade Andrey för mig.
