Om att se henne stanna för att hämta andan.
Om att lära sig att inte ta med onödiga problem hem eftersom stress kan förvärra hennes tillstånd.
Om att bli sömmerska delvis för att jag älskade arbetet och delvis för att jag behövde börja tjäna pengar snabbt.
Och till slut berättade jag för dem om Oleg.
Inte allt.
Jag beskrev inte varje mening från restaurangen.
Jag sa bara att hans familj hade bestämt att jag inte passade honom och att han hade valt tystnad när jag behövde att han skulle välja mig.
Hans farmors mun spändes.
“Fegis.”
“Mormor,” mumlade Andrey.
“Vad? Det är han.”
Jag var nära att le.
Sedan berättade jag för dem om telefonsamtalet jag just ringt.
Den här gången avbröt hon inte.
Inte heller Andrey.
När jag var klar hade pizzan mellan oss nästan kallnat.
I flera sekunder sa ingen något.
Sedan frågade Andrey, “Hur mycket?”
Jag sa det till honom.
Hans ögonbryn höjdes.
Hans mormor tittade på honom.
“Nå?”
Jag blinkade.
“Nå, vadå?”
Hon ignorerade mig.
“Andrew?”
Han lutade sig tillbaka och funderade på numret.
Inte med panik.
Inte med misstro.
Som en affärsman som undersöker ett problem.
Till slut nickade han.
“Jag kan täcka det.”
Jag trodde att jag hade missförstått.
“Vad?”
“Operationen.”
Jag stirrade på honom.
Hans mormor log.
“Du hörde honom.”
“Nej.”
Ordet kom ut för snabbt.
De såg båda förvånade ut.
“Jag menar—jag kan inte.”
“Du sa ju precis att din mamma behöver operation,” svarade Andrey.
“Det gör hon.”
“Och att problemet är pengar.”
“Ja.”
“Jag kan lösa den delen.”
“Du känner inte mig.”
Hans mormor gav mig en road blick.
“Jag kände dig tillräckligt väl när du betalade för min skjuts.”
“Det var bussbiljett.”
“Så?”
“Det här är en enorm summa pengar.”
“Andrey har mer än bussbiljett.”
Han gnuggade en hand över ansiktet.
“Mormor.”
“Vad? Det gör du.”
Jag tittade noggrannare på honom.
Han var välklädd, men inget med honom skrek rikedom. Hans bil var fin men inte prålig. Hans klocka såg vanlig ut. Han betedde sig som en man som inte hade något att bevisa.
“Vad gör du egentligen?”
Hans mormor svarade innan han hann.
“Han äger ett möbelföretag.”
“Ett möbelföretag?”
“Flera.”
“Mormor.”
“Med grenar.”
“Snälla, sluta göra reklam för mig.”
Hon log stolt.
“Och en i New York.”
Andrey suckade, men det fanns ömhet i det.
“Det är ett företag för specialbyggda möbler. Den växte.”
“Det är hans blygsamma version,” sa hon.
Han ignorerade henne.
“Jag avsätter pengar för välgörenhet varje år. Det är något jag har gjort sedan verksamheten blev lönsam.”
Jag skakade fortfarande på huvudet.
“Jag skulle vara dig skyldig.”
“Nej.”
“Det skulle jag.”
“Då kan vi strukturera det annorlunda.”
Hans uttryck förändrades.
Oron fanns kvar, men nu kunde jag se affärsmannen som hans mormor hade beskrivit.
“Du sa att du är sömmerska.”
“Ja.”
“Och av det sätt du pratar om det är du bättre än det arbete du får just nu.”
Jag rynkade pannan.
“Vad har det med—”
“Jag har tittat på små investeringar utanför möbler. Inget stort. Något lokalt. Något med en person som faktiskt förstår hantverket.”
Jag stirrade på honom.
Han lutade sig framåt.
“Tänk om pengarna inte är en gåva?”
Hans mormor log långsamt.
Jag hade känslan av att hon visste vart han var på väg innan jag gjorde det.
“Vad sägs om att jag investerar i en studio för specialanpassade kläder?”
Jag skrattade faktiskt.
Inte för att det var roligt.
För idén var för stor för att få plats på kvällen jag hade.
“En studio.”
“Du driver det.”
“Jag har aldrig drivit ett företag.”
“Jag hade aldrig sprungit en förrän jag sprang en.”
“Det är inte lugnande.”
För första gången log Andrey.
Det förändrade hela hans ansikte.
“Du designar. Du syr. Du sköter det kreativa arbetet. Jag hjälper till med att bygga upp verksamheten tills du lär dig. Vi är överens om en investeringsstruktur. En del av min investering täcker omedelbart din mammas behandling.”
Jag slutade andas en sekund.
“Och senare?”
“Om verksamheten lyckas återbetalas min andel från vinsten enligt vilket avtal vi gör.”
“Och om det misslyckas?”
“Då tar vi hand om det händer.”
“Det är en otrolig risk för dig.”
“Varje investering är risk.”
“Du träffade mig för en timme sedan.”
“Tekniskt sett träffade min mormor dig först.”
Hans mormor nickade allvarligt.
“Jag gjorde den preliminära karaktärsbedömningen.”
Det fick mig att skratta igen.
Ett riktigt skratt den här gången.
Sedan försvann skrattet eftersom jag förstod att de var allvarliga.
Mina ögon brände.
“Jag vet inte vad jag ska säga.”
“Säg att du låter din mamma göra operationen,” sa hans mormor.
Jag tittade på Andrey.
“Jag behöver allt skriftligt.”
Han nickade genast.
“Bra.”
“Jag menar allvar.”
“Det är jag också.”
“Jag vill ha återbetalningsvillkor.”
“Vi ska låta en advokat klargöra allt.”
“Jag vill inte ha välgörenhet förklädd till investering.”
“Det är rättvist.”
