Preston rörde sig snabbt framåt längs kanten, hans ansikte förvridet av en märklig blandning av panik och aggressiv beslutsamhet. “Renato, du förstår inte!” ropade han, men orden dog ut när Renato fixerade honom med en blick så mörk och iskall att den fick Preston att frysa till is. Det fanns ingen vrede i Renatos ögon, bara en bottenlös, beräknande kyla. Tystnaden som följde var mer öronbedövande än Sofias tidigare skrik.
Veronica stod kvar på terrassen. Hennes ansikte, vanligtvis så perfekt kontrollerat och oförvitligt vackert, visade nu små sprickor av osäkerhet. Hon hade förväntat sig kaos. Hon hade förväntat sig att Renato skulle bryta ihop i panik, att drunkningsolyckan skulle vara ett fullbordat faktum, en tragisk familjeincident, innan han ens hann reagera. Men här stod han nu, droppande av vatten, med den unga flickan i sina armar och sin dotter tätt intill sitt ben.
“Pappa,” snyftade Sofia och sträckte sig mot honom. Hennes lilla hand var fortfarande krampaktigt sluten kring sin högra sandal.
Renato lyfte upp Audrey på det varma stengolvet och vände sig sedan omedelbart mot sin dotter. Han gick ner på knä, ignorerade den kalla kvällsvinden som svepte genom trädgården, och drog Sofia tätt intill sig. “Det är över nu, min lilla fjäril,” viskade han mot hennes mörka hår. “Ingen ska skada er. Ingen.”
Men hans tankar snurrade i ett rasande tempo. Ett mordförsök på hans treåriga dotter och hennes lojala barnflicka var inte en impulsiv handling av svartsjuka eller galenskap. Det var en kalkylerad eliminering. De var vittnen. Men till vad? Och varför detta isande lugn hos Veronica? Hon betraktade dem inte med hatet hos en mördare som blivit påkommen, utan med irritationen hos en schackspelare som just insett att motståndaren gjort ett oväntat drag.
När Renato lyfte upp Sofia kände han hur hon pressade sin lilla sandal mot hans bröstkorg. “Hon letade efter den, pappa,” viskade flickan med darrande röst, så lågt att bara han kunde höra. “Den stygga damen letade efter farbror Marios öga.”
Orden träffade Renato som ett direkt knytnävsslag i magen. Mario var Renatos äldre bror, som hade dött i en fruktansvärd bilolycka för mindre än en månad sedan. En olycka som polisen, till Renatos stora frustration, snabbt hade avskrivit som ett resultat av hög hastighet och halt väglag. Mario brukade alltid bära en specifik manschettknapp – en antik, djupblå safir infattad i platina som hade gått i arv i familjen, skämtsamt kallad “ögat” av lilla Sofia eftersom stenen tycktes gnistra likt ett vakande öga i ljuset.
Renato reste sig upp. Han lyfte Sofia på sin ena arm, stöttade den skakande Audrey med den andra och började gå mot huset. Preston tog ett tveksamt steg framåt för att blockera vägen, men Renato stannade upp och sänkte rösten till en viskning som skar genom luften som en rakkniv.
“Om du tar ett enda steg till, Preston, kommer jag att se till att du drunknar i den där bassängen innan du ens hinner be om nåd.”
Preston backade genast, hans ansikte bleknade. Veronica stod blixtstilla när Renato passerade henne. Hennes läppar rörde sig som om hon försökte forma en lögn, en ursäkt eller ett hot, men Renatos totala tystnad berövade henne allt syre. Han ignorerade henne helt. Han gick raka vägen genom den stora salongen och bort mot sitt privata arbetsrum – det enda rummet i hela villan med skottsäkert glas, separata kommunikationslinjer och en dörr förstärkt med armerat stål. Han förde in flickorna, stängde dörren bakom dem och vred om det tunga säkerhetslåset.
Audrey sjönk ihop på den tjocka persiska mattan, fortfarande hostande upp klorerat vatten, medan Renato snabbt hämtade en tjock ullfilt och virade den runt hennes axlar. “Tack,” fick hon fram mellan de våldsamma skakningarna. “Jag… jag trodde att jag skulle dö. Hon kom från ingenstans, Renato. Hon drog med sig Sofia ut och låste in henne i hundgården. När jag försökte stoppa henne slog hon mig i bakhuvudet med något tungt och knuffade i mig. Hon sa att vi hade sett för mycket.”
“Vad var det ni såg, Audrey?” Renatos röst var mjuk, men spänningen i rummet var vibrerande, mörk och livsfarlig.
Audrey svalde hårt. “Jag vet inte riktigt. Sofia hade sprungit in i Veronicas privata svit för att leka kurragömma. När jag hittade henne stod hon gömd bakom gardinen. Veronica och Preston var där inne. De bröt upp Marios gamla portfölj… den du tog hem efter olyckan.”
Renato slöt ögonen för en sekund. Portföljen. Han hade inte ens orkat öppna den, sorgen hade varit för överväldigande. Han hade lagt den i ett skåp och glömt den.
“Sofia hade redan tagit något från portföljen innan de kom in,” fortsatte Audrey, hennes röst började återfå lite styrka. “När Veronica insåg att något saknades blev hon helt vansinnig. Hon såg Sofia springa ut. Det var då hon blev ett monster.”
