Audrey svalde hårt. “Jag vet inte riktigt. Sofia hade sprungit in i Veronicas privata svit för att leka kurragömma. När jag hittade henne stod hon gömd bakom gardinen. Veronica och Preston var där inne. De bröt upp Marios gamla portfölj… den du tog hem efter olyckan.”

Renato slöt ögonen för en sekund. Portföljen. Han hade inte ens orkat öppna den, sorgen hade varit för överväldigande. Han hade lagt den i ett skåp och glömt den.

“Sofia hade redan tagit något från portföljen innan de kom in,” fortsatte Audrey, hennes röst började återfå lite styrka. “När Veronica insåg att något saknades blev hon helt vansinnig. Hon såg Sofia springa ut. Det var då hon blev ett monster.”

Renato vände sig mot sin dotter, som satt på den stora skinnsoffan. Hennes stora, mörka ögon var fyllda av tårar, men hon var märkligt samlad. Barn förstår mycket mer än vuxna tror, och Sofia visste instinktivt att hon bar på något av oerhört värde. Försiktigt öppnade hon spännet på sin lilla rosa sandal. Från utrymmet mellan sulan och remmen pillade hon fram ett litet föremål och lät det falla ner i Renatos utsträckta handflata.

Det var Marios safir. Men den var trasig. Stenen hade brutits loss från sin infattning, och inuti den lilla silverkapseln som normalt höll stenen på plats låg inget mindre än ett avancerat, krypterat mikro-SD-kort.

Marios död var ingen olycka. Veronica och Preston var inte bara förrädare i hans eget hem; de var agenter för något mycket större och mycket mörkare. De hade infiltrerat hans liv, hans familj och hans säng, allt för att komma åt den information som hans bror hade dött för att skydda.

Renato gick bort till sitt massiva skrivbord av mahogny och startade sin säkra dator, som inte var uppkopplad mot husets huvudnätverk. Han förde in minneskortet. Skärmen lyste upp, och en kravruta för lösenord dök upp. Han stirrade på skärmen i några sekunder. Mario hade alltid varit besatt av stjärnorna. Renato skrev in namnet på Marios favoritteleskop från deras barndom, följt av Sofias födelsedatum.

Ett svagt klick indikerade att kortet var upplåst. Tusentals dokument rullade plötsligt fram över skärmen. Banköverföringar, hemliga avtal, fotografier och e-postkonversationer. Och där, mitt i flödet, fanns bevisen. Veronica var inte den kvinna han hade förlovat sig med. Hennes riktiga identitet var en helt annan, bunden till det internationella syndikat som Renatos och Marios familjeföretag hade vägrat sälja sina patent till. De hade mördat Mario för att han kommit dem på spåren, och när Renato tog över bolaget hade de skickat Veronica för att manipulera honom inifrån, för att långsamt montera ner hans försvar och tillskansa sig kontrollen över hela imperiet.

Han såg dokument med Prestons signatur. Han såg ritningar över sin egen villa, där säkerhetssystemets blinda fläckar noga hade markerats med rött. Och värst av allt: han såg en detaljerad plan för hur även han själv skulle “försvinna” i en tragisk olycka inom loppet av några månader, strax efter att bröllopet var genomfört och testamentet uppdaterat till Veronicas fördel.

Ett tungt slag ekade plötsligt mot arbetsrummets ståldörr.

“Renato,” hördes Veronicas röst från andra sidan. Hon spelade inte längre den skräckslagna fästmön. Hennes ton var kall, auktoritär och helt befriad från mänsklig värme. “Du vet att dörren är stark, men den är inte osårbar. Ge mig kortet. Om du öppnar nu lovar jag att barnet och flickan får leva. Vi kan säga att de åkte tillbaka till sin mamma i Italien. Inga frågor kommer att ställas.”

Renato kände hur ett iskallt raseri började sprida sig i hans ådror. Det var en vrede bortom skrik och våld; det var vreden hos en rovdjurshane som insett att någon smugit in i hans kula för att slakta hans ungar. Han reste sig långsamt från skrivbordet, öppnade en dold panel i väggen bakom en stor oljemålning och plockade fram en mattsvart Glock 19, fylld med pansarbrytande ammunition. Han drog tillbaka manteln med ett skarpt, metalliskt klick som fick Audrey att dra efter andan.

“Pappa?” viskade Sofia och tittade på vapnet med stora ögon.

“Blunda, min älskling,” sa Renato mjukt och ställde sig framför dörren. “Leken är över nu. Det är dags att visa monstren att de valde fel hus att spöka i.”

Vattnet stänkte upp mot stenkanten när Renato utan att tveka kastade sig i bassängen. Han nådde Audrey precis när hennes huvud sjönk under ytan för sista gången. Hennes kläder drog ner henne, tunga av vattnet, och hennes andetag hade övergått i svaga, rosslande ljud. Med ett stadigt grepp om hennes arm drog han upp henne mot den friska luften. Audrey hostade våldsamt, klamrade sig fast vid honom i ren dödsångest och darrade okontrollerat av chock.