Vattnet slöt sig som ett iskallt skruvstäd kring min kropp, och för varje sekund kändes klänningen tyngre, som om den var vävd av bly. Jag försökte sparka igen, men mina ben var intrasslade i det tjocka tyget. Det brände i lungorna. Jag blundade, övertygad om att detta var slutet för både mig och min ofödda dotter. Men skuggan som hade brutit vattenytan var snabb. Två starka armar grep tag i min midja med en desperat kraft. Det var Adam.

Jag tittade ner på mina händer. En del av mig, det lilla barnet som alltid hade längtat efter sin mammas godkännande och sin systers kärlek, kände ett hugg av sorg. Men den känslan spolades snabbt bort, ersatt av en iskall klarhet. Det leendet jag hade sett på Amelias läppar när jag föll… den gränslösa ondskan i min mammas ögon. De var inte min familj. De hade aldrig varit det.

”Jag vill aldrig se dem igen,” sa jag, och min röst var stadig. Inte en enda darrning. ”Oavsett vad som händer med polisutredningen. De är döda för mig, Adam. De kommer aldrig att få träffa vår dotter.”

Adam nickade långsamt, lutade sig fram och kysste min hand. ”De kommer aldrig att komma nära oss igen. Jag lovar dig.”

Det fanns ingen återvändo, och för första gången i mitt liv kände jag ingen skuld över det. Vattnet i den där poolen hade kunnat ta mitt liv, men istället hade det tvättat bort de sista banden av toxisk lojalitet jag känt mot kvinnorna som födde och växte upp med mig. När jag blundade och kände min dotters lilla spark mot min handflata, visste jag att vår riktiga historia började nu – långt borta från Margaret och Amelias mörker.