Sirenernas tjut växte i styrka och skar genom den kalla eftermiddagsluften, ett ljud som förvandlade vår lugna förortsgata till en brottsplats. Jag låg fortfarande kvar på de kalla stenplattorna, oförmögen att resa mig. Blodet från mitt ansikte hade börjat bilda en liten mörk pöl bredvid mitt öra. Varje andetag kändes som om tusen nålar stack i min vänstra kind, men genom smärtan fann jag en märklig klarhet.
Andrei hade stelnat. Den arroganta, krävande mannen som bara sekunder tidigare hade trott att han ägde min framtid, stod nu som förstenad. Han tittade på tegelstenen i sin hand som om han inte förstod hur den hade hamnat där, och släppte den sedan plötsligt. Den föll till marken med ett dovt klirr mot plattorna.
“Irina…” stammade han, och hans röst darrade för första gången sedan vi träffades. “Irina, jag menade inte… det var en olycka. Du snubblade.”
Han tog ett steg mot mig, men elektrikern – min oväntade räddare – klev omedelbart emellan. Han var en kraftigt byggd man i femtioårsåldern med en blick som inte tolererade något nonsens.
“Rör henne inte!” röt mannen och pekade med hela handen mot Andrei. “Jag såg exakt vad du gjorde. Och det gjorde de också.” Han nickade mot grannarna.
Valentina, min svärmor, hade förlorat sitt hånfulla leende. Hennes ansikte hade antagit en askgrå nyans. Hon försökte hastigt släta till sin kjol, som om en prydlig framtoning skulle kunna radera det faktum att hon nyss stått och skrattat åt att hennes son brutalt misshandlat sin fru. Marta, min egen syster, hade backat in i skuggan av verandan. Hennes ögon flackade desperat efter en flyktväg, men grannarna hade redan börjat samlas vid vår grind och blockerade vägen ut.
Två polisbilar sladdade in på uppfarten, tätt följda av en ambulans. Blåljusen reflekterades i fönstren på vårt hus – huset som min mormor hade byggt och som dessa människor nu försökte stjäla.
När poliserna klev ur bilarna började Andrei omedelbart tala i falsett. “Konstapeln, tack gode gud att ni är här! Min fru, hon är hysterisk. Hon fick ett utbrott, vägrade skriva under några familjepapper och ramlade i trappan. Hon slog i huvudet. Jag försökte bara hjälpa henne!”
Valentina trädde fram, plötsligt i rollen som den bekymrade svärmodern. “Det är sant, konstapeln. Stackars Irina har inte varit sig lik sedan hennes mormor dog. Hon har blivit våldsam, oförutsägbar. Min son försökte bara lugna ner henne.”
Jag kunde inte prata. Min käke var svullen och smärtan var förlamande, men jag behövde inte säga ett ord.
Elektrikern gick lugnt fram till den äldsta polisen. “De ljuger båda två. Han slog henne rakt i ansiktet med den där tegelstenen.” Han pekade på den blodiga stenen på marken. “Och jag har allt på film. Allt från det att han skrek åt henne tills han slog ner henne.”
Kvinnan från det tredje huset, fru Lindholm, trängde sig fram genom grinden. “Jag har det också på film! Och jag hörde hur hans mamma stod och skrattade åt det. Jag skickar videon till er nu direkt, konstapeln.”
Polisens blick hårdnade omedelbart. Han vände sig mot Andrei. “Vänd dig om och sätt händerna på ryggen.”
“Vad? Nej! Ni förstår inte, hon är min fru, hon är skyldig mig—”
“Jag sa, vänd dig om!” röt polisen och drog fram handfängslen.
Inom några sekunder låg Andrei tryckt mot motorhuven på polisbilen. Metallen klickade kallt runt hans handleder. Valentina började skrika och gråta, en teatralisk uppvisning av falsk fasa, och försökte dra i polisens arm, vilket bara resulterade i att en annan polis bestämt föste bort henne och varnade henne för att hon också kunde bli gripen för hindrande av rättsvisan.
Marta stod tyst, blek som ett lakan, och tittade på mig medan sjukvårdarna försiktigt lade mig på en bår. Jag mötte min systers blick. Hennes nya guldarmband blänkte i ljuset från polisbilarna. Samma armband som Andrei hade “hittat på rea” förra veckan. Nu såg hon inte ut som den segrande älskarinnan, utan som en liten, rädd flicka som äntligen insåg vidden av vad hon hade varit med om att orkestrera.
När ambulansdörrarna stängdes och stängde ute ljudet av Andreis skrik och Valentinas gråt, kände jag en konstig känsla av frid sprida sig i kroppen, trots smärtan.
Jag tänkte på mormors testamente.
Min mormor, Katarina, hade varit en formidabel kvinna. Hon hade byggt upp sitt affärsimperium från ingenting efter att ha flytt från kriget i sin ungdom. Hon litade sällan på någon och hade en nästan övernaturlig förmåga att se igenom människors fasader. Hon hade aldrig gillat Andrei. “Han har ögon som en svältande varg i en fårhage”, brukade hon säga. “Han tittar inte på dig, Irina. Han tittar på vad du kan ge honom.”
