Sirenernas tjut växte i styrka och skar genom den kalla eftermiddagsluften, ett ljud som förvandlade vår lugna förortsgata till en brottsplats. Jag låg fortfarande kvar på de kalla stenplattorna, oförmögen att resa mig. Blodet från mitt ansikte hade börjat bilda en liten mörk pöl bredvid mitt öra. Varje andetag kändes som om tusen nålar stack i min vänstra kind, men genom smärtan fann jag en märklig klarhet. An

De hade trott att jag var svag. De hade trott att ett slag, lite blod och förräderi skulle bryta ner mig. Men de glömde att jag bar på min mormors arv – inte bara hennes pengar, utan hennes stål.

Och precis som hon, skulle jag aldrig mer låta någon komma undan med att försöka ta det som var mitt.

Livet hade börjat om, och den här gången stod jag ensam, oövervinnerlig och fri. Det var dags att bygga mitt eget imperium. Det var dags att leva.