“Han frågade hur du mådde. Han lät nästan… lite ynklig. Han frågade om du hade rest bort, eftersom du inte hade svarat på hans meddelanden. Jag sa bara att du var i Italien och hade ditt livs resa. Mamma, du skulle ha hört hans tystnad. Han trodde nog aldrig att du skulle klara dig så bra utan honom.”

Valentina skrattade, ett äkta, bubblande skratt som fick Alina att le stort. “Gennadij är en man som älskar speglar, Alina. Han tyckte om att spegla sin egen förträfflighet i min ansträngning. När spegeln försvann, visste han nog inte vart han skulle titta. Men det är hans problem nu, inte mitt.”

Och det var sanningen. Valentina hade slutat vara någons spegel. Hösten kom med sina sprakande färger, och i stället för att falla tillbaka i melankoli, startade Valentina en liten bok- och matklubb. Hon samlade Nina, några av kvinnorna från blomsterkursen och till och med en ny vän från grannskapet, en pensionerad bibliotekarie vid namn Sofia. Varje sista fredag i månaden träffades de hemma hos Valentina. Hon lagade mat, men nu krävde hon att alla bidrog. Sofia tog med vin, Nina bidrog med nybakat bröd, och de andra delade på kostnaderna. Det var en gemenskap byggd på ömsesidighet, värme och kravlöshet.

En isande kall novemberdag, när Valentina var på väg hem från torget med kassar fulla av vinteräpplen och färska örter, hörde hon plötsligt en välbekant, lågmäld röst kalla hennes namn.

“Valja? Är det verkligen du?”

Hon stannade till och vände sig om. Där stod Gennadij. Han bar en tung, mörkgrå överrock och såg exakt lika oklanderlig ut som hon mindes honom, med sin raka hållning och gråsprängda tinningar. Men när hon såg in i hans ögon, såg hon inte längre den överlägsna säkerheten. Där fanns en osäkerhet, en tyst vädjan.

“Gena,” sa hon lugnt. “Vilket sammanträffande.”

Han tog ett steg närmare och lät blicken glida över henne. Han noterade hennes nya frisyr, den klargula halsduken som lyste upp hennes ansikte, och den ogenerade självsäkerheten i hennes blick. “Du ser fantastisk ut, Valja. Verkligen. Jag… jag har tänkt på dig. Ofta.”

Valentina bytte grepp om sina tunga kassar men avböjde tyst hans halvhjärtade gest att hjälpa till. “Tack. Livet har varit mycket snällt mot mig den senaste tiden.”

Gennadij harklade sig, synbarligen obekväm med att hon inte genast föll in i hans rytm. “Jag tänkte att vi kanske kunde dricka en kopp kaffe? Bara prata igenom saker. Jag kanske var lite förhastad den där kvällen i februari. Vi är båda vuxna människor, vi borde kunna hitta tillbaka till vår… fina ordning.”

Valentina kände en plötslig våg av ömhet, inte för honom, utan för den kvinna hon själv hade varit. Den kvinna som skulle ha släppt sina äpplen, tackat ja till kaffet och återigen börjat planera menyer för att vinna hans godkännande.

“Gena,” sa hon med en röst som var mjuk men fullständigt orubblig. “Vi förlorade aldrig vår ordning. Vi hittade bara varandras sanna ordning. Din ordning krävde min tystnad och min uppoffring. Min ordning kräver glädje, ömsesidighet och respekt som syns i handling, inte bara i vackra tal.”

Gennadijs ansikte stelnade till, den gamla stoltheten blixtrade till i hans ögon. “Du är lika envis som alltid, märker jag. Du förstår inte vad du går miste om.”

Valentina log ett leende som nådde hela vägen upp till ögonen. “Kanske inte. Men jag vet exakt vad jag har vunnit.”

Utan att vänta på ett svar nickade hon artigt och fortsatte sin promenad hemåt. Hon kände inte ett spår av ånger när hon hörde hans steg försvinna åt motsatt håll. Himlen ovanför staden var grå och tung av kommande snö, men inombords kände Valentina doften av italienska citroner och nylagad pasta. Hennes hem väntade på henne, ljust, varmt och fyllt av exakt den hemtrevnad hon själv hade skapat – denna gång, enbart för sin egen skull.