Valentina hade aldrig kunnat föreställa sig att hon vid femtioåtta års ålder återigen skulle börja vänta på telefonsamtal från en man.

Alla satt vid bordet.

Gennadij talade vackert och självsäkert, och Alina stödde samtalet artigt.

Nästa dag ringde hon sin mor.

— Mamma, han kan verkligen tala, — noterade dottern försiktigt.

— Ja, det kan han, — höll Valentina med.

— Bara det att jag inte märkte att han gjorde någonting.

— Alina, lägg dig inte i, snälla. Jag reder ut det själv.

— Okej, mamma. Du är en vuxen människa.

Mer sa dottern inte.

Men just hennes tonfall gav inte Valentina någon ro på flera dagar.

I februari fyllde Valentina år.

Hon hade inte för avsikt att ordna ett stort firande, hon ville bara ha en trevlig kväll.

Gennadij visste utmärkt om högtidsdagen — hon hade själv berättat det för honom redan i januari.

Hela dagen hade Valentina lagat mat.

På kvällen hade hon gjort aladåb, fyllda ägg, bakat en honungstårta, dukat bordet vackert.

Klockan sex dök Gennadij upp.

Som alltid.

Tomhänt.

Han inspekterade festbordet och sa nöjt:

— Du kan verkligen ta emot gäster!

Han satte sig vid bordet, tog för sig av aladåben och började berömma den.

Och Valentina kom plötsligt på sig själv med tanken: människan har kommit till hennes födelsedag utan ett enda tecken på uppmärksamhet.

Gennadij höjde glaset.

— Valentina, du är en fantastisk kvinna. Snäll, smart, huslig. Nuförtiden finns det nästan inga kvar som du. För din skull!

De drack.

Han fortsatte att resonera om att sanna värden inte mäts i pengar, utan i själens värme.

Valentina lyssnade och tänkte:

“Precis.

Inte i pengar.”

Efter efterrätten sa Gennadij nöjt:

— Val, jag trivs så bra hos dig. Så hemtrevligt. Jag kommer hit som hem.

— Gena, — sa Valentina lugnt, — har du inte tänkt på att någon skapar denna hemtrevnad?

— Någon som köper varor, står timmar vid spisen, dukar bordet?

Han tittade förvånat på henne.

— Men du gillar ju det. Du är värdinna.

— Jag gillar när man uppskattar det, inte bara med ord.

Gennadij rynkade pannan lätt.

— Jag förstår inte vad du vill ha sagt.

— Jag antyder ingenting. Jag säger bara rakt ut. Under sju månader har du inte en enda gång kommit ens med ett paket te. Idag är min födelsedag. Du talar så mycket om respekt för kvinnor, men respekt är inte bara vackra ord.

En lång tystnad uppstod.

I Gennadijs ansikte växlade förvåning, förolämpning och den kalla säkerheten hos en person som är van att anse sig ha rätt.

Han reste sig.

— Det hade jag inte väntat mig av dig, — sa han.

— Vad exakt?

— Du räknar på allt. Det är småaktigt.

— Det är småaktigt att komma till en kvinna på hennes födelsedag tomhänt, — svarade Valentina lugnt. — Jag räknar inte pengar, Gena. Jag talar om uppmärksamhet.

Han tog tyst på sig kavajen och sa:

— Jag var säker på att vi förstod varandra.

— Det trodde jag också. Det visade sig att vi förstod allt på olika sätt.

Han gick.

Dörren stängdes tyst.

Valentina gick tillbaka till köket och tittade på festbordet.

Hon hade förväntat sig att det skulle göra mycket ont.

Men istället för smärta kände hon något annat.

Klarhet.

Gennadij ringde varken nästa dag eller efter en vecka.

De första onsdagarna lyssnade Valentina av vana efter telefonen, men gradvis slutade hon vänta.

Hon ringde Nina och berättade allt.

Väninnan suckade bara:

— Val, han blev förolämpad för att han inte ville förlora en gratis restaurang.

— Så verkar det vara, — log Valentina sorgset.

På söndagen kom Alina på besök.

De drack te, diskuterade våren, renoveringen i hallen, och sedan frågade dottern försiktigt:

— Mamma, hur mår du?

— Det är bra. Det är bara inte smärtsamt på grund av att han gick. Utan på grund av att jag så länge inte ville se det uppenbara.

— Du ville bara inte märka det, — sa dottern tyst.

Valentina funderade.

— Ja. Precis så.

I mars ringde Gennadij oväntat.

Som om ingenting hade hänt.

— Valja, hej. Hur är livet? Jag tänkte här, kanske jag ska titta förbi hos dig någon dag?

Hon tystnade.

— Gena, jag tycker inte vi ska fortsätta umgås. Jag önskar dig allt gott.

— Är du allvarlig? För en sådan småsak?

— För mig är det inte en småsak.

— Du har ett svårt karaktärsdrag, Valja.

— Kanske det, — höll hon med lugnt. — Allt gott.

Hon lade på luren.

Hon gick fram till fönstret.

Utanför fönstret var det tidig vår.

Fortfarande sval, men redan doftande av tinad jord och nytt liv.

Valentina log, tog telefonen och skrev till Nina:

“Är du ledig på lördag? Jag vill gå på bio.”

Svaret kom nästan direkt:

“Äntligen.”