Margarita sjönk ihop på golvet och brast ut i ett okontrollerat, hysteriskt gråtande. Sanningen om den gifta mannen som hon i hemlighet haft en affär med — mannen som hade flytt fältet så fort han fick höra talas om graviditeten — var nu skoningslöst avslöjad. Alla deras intriger, hela Pavlov-familjens själviska och uträknade plan för att stjäla Raisas lägenhet, hade rasat samman som ett korthus och lämnat dem i en total, oåterkallelig ruin.
Samma helg strosade Raisa genom ett av stadens största köpcentrum. Hon kände sig lätt om hjärtat när hon valde ut några vackra, glittrande juldekorationer till sin lägenhet. Medan hon stod i kön för att betala, föll hennes blick av en slump på en man i en stor, säckig städaruniform borta vid restaurangtorget. Han såg oerhört tärd och utmärglad ut där han stod framåtböjd och febrilt försökte torka upp en utspilld pöl från det blanka golvet. Det var Stepan.
Han råkade lyfta blicken, och deras ögon möttes över folkmassan. I det flyktiga ögonblicket kunde Raisa se hela hans bottenlösa skam, ånger och förnedring blottad i hans ögon. Han såg ut att vilja säga något, kanske be om ursäkt, kanske bönfalla om en andra chans. Men Raisa gav honom bara en minimal, artig nickning – en sådan man ger en total främling – innan hon vände sig om, tog sina shoppingkassar och gick. När köpcentrets stora glasdörrar öppnades framför henne klev hon ut i den kalla, men underbart friska och rena vinterluften, och lämnade ett förflutet bakom sig som inte längre hade någon makt över henne.
