— Vad menar du med att du inte tänker släppa in mig i din lägenhet? — utropade Margarita förvånat till Raisa.
— Det är ju jättenära tills jag ska till BB!
Raisa stod i dörröppningen till sin egen lägenhet och lät inte Margarita — syster till Stepan, hennes blivande ex-man — gå in.
På trappavsatsen bredvid den gravida kvinnan tornade två stora resväskor och flera lådor med saker upp sig.
Den runda magen visade tydligt att det inte var långt kvar till barnets födelse.
— Vad menar du med att du inte tänker släppa in mig i din lägenhet? — upprepade Margarita upprört igen.
— Jag ska föda snart!
— I din lägenhet? — Raisa höjde misstroget på ögonbrynen och betonade särskilt ordet ”din”.
— Rita, förstår du överhuvudtaget vad du säger?
Den här lägenheten tillhör mig.
När min tant Vera gifte sig med en fransman och flyttade till Lyon, skrev hon gåvobrevet specifikt på mig.
Alla dokument är utfärdade i mitt namn!
Margarita skakade oförstående på huvudet, som om hon hörde något otroligt.
— Raja, men Stjopa är ju din man.
Det betyder att bostaden är gemensam.
Och jag är hans biologiska syster och står just nu utan tak över huvudet!
— Var min man, — rättade Raisa henne skarpt.
— Skilsmässoansökan lämnades in redan för tre veckor sedan.
Och lägenheten har aldrig varit gemensam egendom.
Den skänktes till mig redan före bröllopet.
Detta är uteslutande min fastighet.
Stepan har ingenting med den att göra.
Margarita försökte ta ett steg framåt.
— Lägg av, Raja!
Vi har ju alltid kommit bra överens.
Tänker du verkligen kasta ut en gravid kvinna genom dörren?
— Stå kvar där du står! — Raisa sträckte ut handen och blockerade vägen.
— Rita, jag tycker uppriktigt synd om dig, men jag är inte skyldig att lösa dina problem.
Du har föräldrar, du har en bror.
Det finns slutligen en pappa till barnet — din Vadim, som du dejtade i över ett år.
Varför ska jag ta emot dig hos mig?
Margarita snörpte kränkt på läpparna.
— Vadim lämnade mig så fort han fick reda på graviditeten.
Föräldrarna bor i en tvårumslägenhet, det är trångt där även utan mig.
Och Stjopa sa att du absolut skulle släppa in mig.
Du har ju tre rum och bor ensam.
— Sa Stepan? — Raisas röst blev omedelbart iskall.
— Samma Stepan som de senaste två månaderna bokstavligen har plågat mig med krav på att skriva över lägenheten på honom?
Som kallade mig girig bara för att jag vägrade dela med mig av min egendom?
Samma människa som gick härifrån efter en skandal och nu berättar för alla bekanta hur materiell jag påstås vara?
— Tja… han blev bara lite upprörd…
— Lite? — Raisa skrattade nervöst.
— Din bror drev mig till den grad att jag började ta lugnande medel.
Varje dag ställde han till med scener.
Än krävde han en andel i lägenheten, än insisterade han på att sälja bostaden, än ville han bosätta sina föräldrar här.
Och när han insåg att han inte skulle uppnå något, började han utpressa mig med skilsmässa.
Nåväl, nu kommer han faktiskt att få sin skilsmässa.
Margarita trampade från fot till fot och strök sig över magen.
— Raja, men vi var ju nästan väninnor.
Kom ihåg hur vi åkte till sommarstugan tillsammans.
Hur jag stöttade dig efter att du blev uppsagd.
— Stöttade? — Raisa kisade med ögonen.
— Rita, under all denna tid har du inte hjälpt mig på riktigt en enda gång.
Det var jag som ständigt hjälpte dig.
Lånade ut pengar som du fortfarande inte har lämnat tillbaka.
Lyssnade på oändliga berättelser om dina romanser.
Höll till och med din katt hos mig i två veckor medan du semestrade i Turkiet.
— Men ser du!
Vi har ju alltid hjälpt varandra.
Så släpp in mig.
Jag har verkligen ingenstans att ta vägen.
I det ögonblicket dök Nina Pavlovna upp på trappavsatsen — Stepans och Margaritas mamma.
En kvinna i sextioårsåldern i en strikt dräkt gick tungt uppför trappan.
— Ah, Raisa, — sa hon i en ton som om hon pratade med servicepersonal.
— Det var bra att du är hemma.
Hjälp Rita att bära in sakerna.
— God dag, Nina Pavlovna, — svarade Raisa torrt.
— Jag tänker inte bära in någonting.
Och Rita kommer inte att bo här.
Svärmodern stannade till som fastgjutna.
— Vadå kommer inte att bo?
Vi har ju diskuterat allt och bestämt!
— Vem exakt har bestämt? — Raisa kände hur irritationen bubblade upp inom henne.
— Ni mellan er?
Mig var det visst ingen som frågade.
— Raisa, du behöver inte vara så egoistisk, — sa Nina Pavlovna moraliserande.
— Du har en rymlig lägenhet, och din svägerska väntar barn.
Hon behöver stöd.
Det är elementär medmänsklighet.
