Ett år efter mötet på stranden satt Birgitta och jag på en uteservering i Italien. Vi hade bestämt oss för att slå på stort, tagit våra besparingar och hyrt en liten lägenhet i en by på Amalfikusten. Vi satt i skuggan av ett citron-träd, drack kyld Limoncello och tittade ut över det glittrande Medelhavet.

En äldre italiensk herre, elegant klädd i linnekostym, närmade sig vårt bord. Han log ett charmigt, tandigt leende och frågade på bruten engelska om han fick bjuda de “två vackraste kvinnorna på piazzen” på ett glas vin. För några år sedan hade jag genast trott att han drev med oss, avböjt nervöst och sjunkit ihop.

Nu utbytte Birgitta och jag en road blick. Jag log tillbaka mot mannen, höjde mitt glas och svarade på min knackigaste italienska: “Endast om ni har intressanta historier att berätta, signore. Vi har inte tid med tråkigt sällskap.”

Han skrattade högt, slog sig ner och kvällen förvandlades till ett långt, stökigt och underbart samtal om mat, konst och kärlekens dårskaper. När stjärnorna tändes över havet kände jag en frid som var djupare än havet självt.

Jag tänker ofta på ordet värdighet. Det ord jag hade kastat i ansiktet på Birgitta den där första dagen. Jag hade trott att värdighet innebar att förminska sig själv för att inte störa omgivningens bild av hur en äldre person bör bete sig. Jag hade haft så fel.

Sann värdighet är att stå fullt ut i sitt eget ljus. Det är att bära sina erfarenheter, sina sorger, sina triumfer och sin åldrande kropp med obotlig stolthet. Det är att vägra låta sig definieras av en siffra i ett pass eller av blickarna från människor som ännu inte förstått vad livet egentligen handlar om.

Den natten, efter mötet på stranden för ett år sedan, somnade jag med ett leende, redo att vakna till en dag som tillhörde mig. Och idag, varje morgon när jag slår upp ögonen, gör jag det med samma känsla. Jag vet inte hur många dagar, månader eller år jag har kvar. Ingen av oss vet det. Men jag vet detta: jag kommer aldrig mer att gömma mig. Jag kommer att bära röda klänningar, skratta för högt, bada i iskalla hav, äta bakelser på tisdagar och älska min rynkiga, fantastiska spegelbild.

Ty livet är inte en generalrepetition. Det är den stora föreställningen. Och jag tänker se till att min final spelas i färg, med trumvirvlar och konfetti, ända tills ridån går ner. En stormvind tystnar inte frivilligt – den blåser tills den har dansat över hela himlavalvet.