“Den kvinnan finns fortfarande kvar här inne,” sa jag och knackade mig lätt på bröstet. “Hon var bara tvungen att sova en stund medan jag tog hand om allt annat. Men nu har hon vaknat. Och Elin, lova mig en sak. Vänta inte tills du blir över sextio med att låta din inre färg spraka.”
Vårt samtal den eftermiddagen blev det djupaste vi haft på många år. Vi pratade inte om vädret, inte om barnbarnens betyg, utan om rädslor, drömmar och den ständiga pressen att vara en duktig flicka, en duktig kvinna, en duktig mamma. När hon gick, fanns det en ny, rakare hållning i hennes kropp.
Månaderna som följde förvandlades till en veritabel renässans. Birgitta, kvinnan från stranden, blev min ledsagare in i denna nya värld. Vi blev oskiljaktiga. Birgitta var en naturkraft. Hon hade rest över halva jordklotet, älskat hett, förlorat djupt och bar varje ärr som en trofé. Tillsammans började vi utforska staden, och livet, med glupande aptit.
Vi anmälde oss till en kurs i krokimålning. Inte för att någon av oss hade ambitionen att ställa ut på Louvren, utan för själva glädjen i att sitta i en dragig ateljé, smutta på billigt rödvin ur plastmuggar och försöka fånga den mänskliga kroppens former på papper med grova kolkritor. Vi skrattade åt våra egna sneda porträtt och fascinerades av de nakna modellerna. Att sitta där och studera en annan människas nakna kropp, med alla dess valkar, asymmetrier och unika skönhet, var befriande. Det var en påminnelse om att perfektion är en illusion skapad för att hålla oss instängda.
Vi startade till och med en liten, inofficiell klubb. Vi vägrade kalla den något med “senior” eller “pensionär”. Vi kallade oss “Stormvindarna”. Vi började med att bjuda in ett par andra kvinnor från vårt stamkonditori – kvinnor som vi sett sitta tysta över sina torra skorpor. Till en början var de tveksamma, nästan generade över våra höga skratt och Birgittas ohämmade historier. Men sakta, möte för möte, började deras egna fasader krackelera. Inom loppet av ett halvår hade vi blivit en brokig skara på åtta kvinnor som träffades för att dricka prosecco, gå på teater i glittriga kläder, eller bara sitta i någons trädgård och prata till långt in på natten. Torra skorpor och dämpade viskningar byttes ut mot gräddbakelser, djupa samtal och befriande gapskratt.
Naturligtvis kom det reaktioner från omvärlden. Samhället är sällan bekvämt med äldre kvinnor som tar plats. Jag minns särskilt en kväll då Birgitta och jag besökte en modern konstutställning. Lokalen var fylld av unga, svartklädda människor som talade i dämpade, pretentiösa tonfall. Birgitta bar en kaftan i leopardmönster och jag en klänning i kungsblått siden. Vi stack ut som två exotiska fåglar i en flock av kråkor.
Vi stod framför en stor, abstrakt tavla som föreställde ingenting annat än en svart kvadrat på en vit bakgrund. En ung man i dyra glasögon ställde sig bredvid oss, kastade en nedlåtande blick på våra färgglada kläder och suckade tungt, som om vår blotta närvaro förstörde hans estetiska upplevelse.
“Fascinerande, inte sant?” sa han med en drypande ironi. “Även om det kanske är svårt för den oinvigda generationen att förstå den dekonstruerade nihilismen i verket.”
Förr skulle jag ha rodnat, bett om ursäkt med blicken och snabbt gått därifrån. Nu vände jag mig långsamt mot honom, såg honom rakt i ögonen och log.
“Min unge man,” sa jag med en röst som bar över halva rummet. “Jag har fött två barn, begravt min livskamrat, sett Berlinmuren falla och överlevt tre decennier av svensk byråkrati i den offentliga sektorn. Jag lovar dig att jag har en mycket djupare förståelse för nihilism och existentiellt mörker än vad en svartmålad duk någonsin kan förmedla. Men,” lade jag till och lutade mig närmare, “om man måste förklara sitt mörker med en prislapp på femtiotusen kronor, så är det inte konst. Då är det bara brist på fantasi.”
Mannen stirrade på mig, helt svarslös, medan Birgitta brast ut i ett bubblande skratt som fick flera andra gäster att vända sig om. Vi lämnade honom där med sin svarta kvadrat och gick för att dricka champagne. Den kvällen kände jag mig tre meter lång.
Men det handlade inte bara om att ta plats och klä sig i färger. Förändringen stack mycket djupare än så. Det handlade om att återknyta kontakten med den kropp jag så länge försökt ignorera.
När vintern kom, mörk och skoningslös, bestämde Birgitta att vi skulle börja vinterbada. Min första reaktion var panik. Jag, i baddräkt, i minusgrader? Bara tanken fick mig att vilja gömma mig under täcket. Men Birgitta tog ingen pardon. En isande kall decembermorgon stod vi vid ett kallbadhus. Vinden piskade oss i ansiktet.
