Elena svalde den torra klumpen i halsen. Hennes liv hängde på en skör tråd, fångad mellan två rovdjur i en bur. Hon tänkte på sin lillasyster som hon försörjde, på de pengar hon sparat, på drömmen om att lämna staden. Om Vittorio vann skulle han döda henne för att hon var ett vittne. Om bossen vann… maffian lämnade sällan vittnen vid liv oavsett vems sida de stod på. Men bossen var hennes enda chans till beskydd i just detta ögonblick.
“Han… han var inte i biblioteket för att läsa räkenskaper,” stammade hon fram, hennes röst darrade men växte i styrka. “Han var i mitt rum i natt. Och sedan gick han upp före gryningen. Han ställde in en lasersändare i biblioteksfönstret. Skottet utifrån var bara till för att driva er i skydd… rakt in i hans linje.”
Vittorios ansikte förlorade sin färg. Hans hand rörde sig med en blixts hastighet mot kavajen, men gudfadern var snabbare. Två dövande skott ekade i den stora matsalen. Vittorio kastades bakåt av kraften och föll tungt mot det polerade marmorgolvet. Blod började omedelbart spridas som en mörk gloria runt hans kropp, och smälte samman med de krossade glasskärvorna.
Gudfadern stod stilla i flera långa sekunder, med rök strimmande från pistolpipan. Hans andning var tung, tyngd av åren och insikten om förräderiet från någon han älskat som en son. Han vände sig långsamt mot Elena, som hade krympt ihop mot väggen med händerna för öronen.
Han sänkte vapnet. Mörkret i rummet tycktes plötsligt mycket djupare, ensamheten mycket kallare.
“Res dig upp,” sa han, hans röst lät märkligt ihålig.
Elena lydde, skakande i hela kroppen. Hon vågade inte titta på Vittorios livlösa kropp.
“Du räddade mitt liv två gånger i kväll,” fortsatte bossen och stoppade undan vapnet innan han började borsta bort glassplitter från sin rock. “Först från kulan utifrån. Sedan från ormen innanför. Vad heter du, flicka?”
“Elena, sir.”
“Packa dina saker, Elena. En bil väntar vid bakdörren om tio minuter. Du får tillräckligt med kontanter för att börja om var du vill, men om jag någonsin ser dig i Chicago igen, så kommer ingen att kunna rädda dig.”
Elena nickade stumt. Hon förstod spelreglerna. Medan hon sprang genom de mörka korridorerna mot sitt rum, visste hon att en del av henne alltid skulle stanna kvar i den kalla, glittrande matsalen – men hon hade vunnit det enda som verkligen betydde något. Sin framtid. Utanför fönstren låg staden fortfarande höljd i mörker, men för första gången kände hon att morgondagen faktiskt skulle gry.
