“Du räddade mitt liv två gånger i kväll,” fortsatte bossen och stoppade undan vapnet innan han började borsta bort glassplitter från sin rock. “Först från kulan utifrån. Sedan från ormen innanför. Vad heter du, flicka?”
“Elena, sir.”
“Packa dina saker, Elena. En bil väntar vid bakdörren om tio minuter. Du får tillräckligt med kontanter för att börja om var du vill, men om jag någonsin ser dig i Chicago igen, så kommer ingen att kunna rädda dig.”
Elena nickade stumt. Hon förstod spelreglerna. Medan hon sprang genom de mörka korridorerna mot sitt rum, visste hon att en del av henne alltid skulle stanna kvar i den kalla, glittrande matsalen – men hon hade vunnit det enda som verkligen betydde något. Sin framtid. Utanför fönstren låg staden fortfarande höljd i mörker, men för första gången kände hon att morgondagen faktiskt skulle gry.
Ur skuggorna trädde en gestalt fram, badande i det svaga månljuset som sipprade in genom det krossade fönstret. Det var Vittorio. Hans skräddarsydda kostym satt perfekt, men hans andhämtning var aningen för kontrollerad, hans blick alldeles för stilla för en man som just hört skottlossning i sin ledares hem. Vittorio var inte bara gudfaderns högra hand; han var sonen till bossens avlidne partner, uppfostrad inom familjen, och mannen som i hemlighet hade delat hembiträdets säng natten innan.
Hembiträdet, vars namn var Elena, kände hur kylan spred sig i hennes ådror. Hon kom ihåg hur hon hade vaknat timmar tidigare av att Vittorio smög ut ur hennes rum, hur hon hade följt efter honom i tron att han sökte sig till köket för ett glas vatten, bara för att se honom låsa upp fönstret i det intilliggande biblioteket. Hon hade sett honom placera något litet och metalliskt på fönsterkarmen – en spegel, eller kanske en sändare, något som guidade krypskytten där ute. Men skytten hade uppenbarligen missat, eller så var skottet utifrån bara en distraktion.
“Bossen, är ni okej? Jag hörde glaskross,” sa Vittorio och lät blicken glida över rummet, från det demolerade lädernackstödet till Elena som satt hopkrupen på golvet. Hans hand vilade löst nära kavajslaget, precis där han brukade bära sin egen pistol.
Gudfadern sänkte inte sitt vapen. Hans ögon smalnade av, mörka och outgrundliga. “Ett skott, Vittorio. Inte glaskross. Ett jävla skott genom fönstret.” Han granskade sin skyddsling noggrant. “Och var befann du dig när detta hände?”
“I biblioteket,” svarade Vittorio utan att tveka. “Jag gick igenom räkenskaperna från hamnen. När jag hörde smällen sprang jag hit.”
Elena kramade händerna så hårt att knogarna vitnade. Biblioteket. Rummet med fönstret hon sett honom vidla med. Om bossen gick dit nu skulle han förstå. Vittorio mötte Elenas blick för en bråkdel av en sekund, och i den korta ögonkontakten fanns ett tydligt, iskallt hot. Ett löfte om vad som skulle hända om hon öppnade munnen.
“Du visste att det var han,” väste gudfadern till Elena, utan att ta blicken från Vittorio. “Du kände igen stegen.”
“Hon är chockad,” sköt Vittorio snabbt in och tog ett långsamt steg framåt, med händerna nu synliga och höjda i en lugnande gest. “Låt mig ta henne till köket, bossen. Vi måste säkra perimetern. Skytten kan fortfarande finnas där ute.”
“Stanna exakt där du är,” röt bossen, och plötsligt var den svarta pistolen riktad rakt mot Vittorios bröst. Den gamla maffiabossen hade inte överlevt i fyrtio år i Chicagos undre värld genom att lita på slumpen. “Flickan sa nyss att mördaren är i huset. Inte utanför. I huset.”
Ett spänt lugn sänkte sig över rummet, endast brutet av ljudet från vinden som ven in genom det trasiga fönstret och fick kristallkronans prismor att klirra mjukt mot varandra.
Vittorio log, ett tunt och glädjelöst leende. “Och du litar på ett hembiträde framför blodet, bossen? Framför mannen som stått vid din sida sedan han var pojke?”
“Blod har förrått mig förr,” svarade gudfadern kallt. Han sneglade snabbt ner på Elena. “Berätta vad du vet. Nu. Och om du ljuger dör ni båda två.”
Elena svalde den torra klumpen i halsen. Hennes liv hängde på en skör tråd, fångad mellan två rovdjur i en bur. Hon tänkte på sin lillasyster som hon försörjde, på de pengar hon sparat, på drömmen om att lämna staden. Om Vittorio vann skulle han döda henne för att hon var ett vittne. Om bossen vann… maffian lämnade sällan vittnen vid liv oavsett vems sida de stod på. Men bossen var hennes enda chans till beskydd i just detta ögonblick.
“Han… han var inte i biblioteket för att läsa räkenskaper,” stammade hon fram, hennes röst darrade men växte i styrka. “Han var i mitt rum i natt. Och sedan gick han upp före gryningen. Han ställde in en lasersändare i biblioteksfönstret. Skottet utifrån var bara till för att driva er i skydd… rakt in i hans linje.”
