Dominic nickade långsamt, granskade henne noggrant. “Sable är borta. Hans tillgångar, inklusive din byggnad, tillhör nu fonden. Men hans handlingar har skapat ett sår. Fonden är förgiftad inifrån. Om jag sätter in en av mina egna män för att driva den, kommer polisen och pressen att börja gräva. De ser bara ‘Alessi-maffian’. De förstår inte att fonden är helig för mig.”

Han lutade sig framåt. “Jag behöver en civil. Någon med rent register, någon som kan prata med läkare, sjukhuschefer och journalister utan att de blir livrädda. Men framför allt behöver jag någon som inte går att köpa, och som inte viker ner sig när det blåser snålt. Du spelade in Sable. Du synade hans bluff när du inte hade en krona på fickan och din son höll på att dö. Det kräver en särskild typ av kyla.”

“Ni vill att jag ska ta över Alessis Barnfond,” sa Elena. Det var inget påstående, utan en konstaterande faktum.

“Som verkställande direktör,” bekräftade Dominic. “Du får en lön som gör att du och Mateo aldrig mer behöver titta på ett kvitto och räkna mynt. Du får resurserna att omstrukturera hela verksamheten. Ditt jobb är enkelt: Se till att pengarna går till barnen. Till ingen annan.”

Elena tittade på fotografiet av Leo. Sedan mötte hon Dominics blick. En maffiaboss, en mördare, en man vars imperium var byggt på våld. Men i detta enda avseende var han en sörjande far.

“Jag accepterar,” sa Elena bestämt. “Men jag gör det på mina villkor. Om jag upptäcker att någon i er… organisation, försöker utnyttja fonden för penningtvätt eller skatteflykt, kommer jag att klippa av deras tillgång till kontona omedelbart. Utan att fråga er först. Om jag ska vara chef, måste jag ha absolut kontroll över pengarna.”

För ett ögonblick stelnade Dominic till. En iskall tystnad föll över rummet. Män hade blivit dödade för att de ställt mycket mindre krav på Dominic Alessi.

Sedan bröt ett djupt, äkta skratt genom tystnaden. Dominic skakade på huvudet, road och imponerad.

“Du har min tillåtelse, Elena. Om någon rör fondens pengar, klipper du deras kort. Om de klagar, skickar du dem till mig.” Han räckte fram handen över skrivbordet. “Vi har en överenskommelse.”

Elena skakade hans hand. Den var varm och sträv. Det kändes som att skaka hand med en tiger som tillfälligt lovat att inte bita.

Kapitel 4: Att rensa i träsket

De följande tre månaderna blev en virvelvind. Elena kastade sig in i arbetet med en energi hon inte visste att hon hade. Hon flyttade inte från sin gamla lägenhet – hon vägrade att låta framgången förändra henne för snabbt – men hon såg till att den renoverades. Mateo började i en bra skola i närheten, och hans astma hölls i schack tack vare regelbunden vård och medicin.

Inne på fondens kontor var hon obarmhärtig. Hon sparkade sex av Victors gamla styrelsemedlemmar inom de första två veckorna. Hon installerade ett nytt, krypterat revisorsystem. Hon besökte sjukhusens barnavdelningar personligen, intervjuade föräldrar och säkerställde att byråkratin skars ner till ett minimum. Ansökningar om medicinsk hjälp godkändes inte längre på veckor, utan på timmar.

Det dröjde dock inte länge innan Elenas effektiva städning drog till sig oönskad uppmärksamhet från den undre världen.

Det fanns grenar inom Alessi-familjen – och deras rivaler – som i åratal hade vant sig vid att småsummor “försvann” i periferin av Dominic Alessis välgörenhetsprojekt. Små smulor från mästarens bord, kallade de det. När Elena stängde kranen, började vissa män bli irriterade.

Det skedde en tisdagseftermiddag i november. Elena var sist kvar på kontoret. Himlen utanför var blygrå och det hade börjat snöa lätt över staden.

Dörren till hennes kontor öppnades utan att någon knackade. In klev en man klädd i en kamelhårskappa. Han var bredaxlad, luktade billig cigarr och bar på en arrogans som Elena kände igen alltför väl. Han påminde henne om Victor, men farligare. Mindre papper, mer knogjärn.

“Signora Marquez,” sa mannen och stängde dörren bakom sig. Han låste den inte, men sättet han ställde sig framför den på gjorde det tydligt att hon inte kunde gå någonstans.

Elena tittade upp från sina dokument. Hon rörde inte en muskel. Hennes blick var lika lugn som den gången utanför pantbanken. “Kontorstid är över. Vem är du?”

“Du kan kalla mig Sal,” sa mannen med ett snett leende. “Jag är en… affärspartner till herr Alessi. Låt oss säga att jag hanterar importverksamheten i hamnen.”

Elena visste vem han var. Sal ‘Köttkroken’ Maroni. En underhuggare i en fraktion som alltid låg på gränsen till krig med Dominics inre krets.

“Vad vill du, Sal?” frågade hon, och bläddrade lugnt vidare i sin pappershög.

Sal ogillade att bli ignorerad. Han stegade fram och lät båda händerna smälla hårt i skrivbordet.