Dominic sträckte ut handen. Ur mörkret trädde Carlo, hans närmaste man, fram och lade en tjock, läderbunden mapp i Dominics hand. Han öppnade den och bläddrade lugnt.
“Här har vi dina ‘siffror’, Victor. Tjugotvå fejkade ansökningar. Tolv barn vars föräldrar fick avslag, trots att de kvalificerade sig, bara för att du slussade över medlen till dina skalföretag. Du har mördat med bläck, Victor. Du har skapat lidande för att betala för dina skräddarsydda kostymer och din älskarinnas lägenhet på Upper East Side.”
“Jag ska betala tillbaka allt!” skrek Victor, dreglet rann från hans mungipa. “Varenda cent! Med ränta! Jag kan ge dig fastigheterna, allt jag äger!”
“Ja, det kan du. Och det ska du.” Dominic gav en gest åt Carlo. Carlo klev fram, drog fram en penna av märket Montblanc från sin innerficka och lade fram en bunt papper på ett litet metallbord framför Victor. Carlo lossade sedan repen runt Victors högra hand.
“Skriv under,” sa Dominic. “Dessa dokument överlåter samtliga dina bolag, bankkonton, fastigheter och tillgångar till Alessis Barnfond. När bläcket har torkat kommer du inte att äga ens rocken du lämnade i min bil.”
Victor tvekade. Hans hand skakade så mycket att han knappt kunde hålla pennan. Han tittade upp på Dominic med en gnista av trots. “Och om jag skriver under… låter ni mig gå?”
Dominic lutade huvudet lite på sned. “Gå? Du har stulit från la Cosa Nostra. Du har skändat min döde sons minne. Du har trampat på de svagaste i min stad. Du kommer aldrig mer att sätta din fot i ljuset.”
“Då skriver jag inte under!” väste Victor. “Utan min namnteckning blir det komplicerat för dig. Du kan inte bara…”
Innan Victor hann avsluta meningen nickade Dominic. Carlo grep tag i Victors högra hand, tvingade ner den mot bordet och drog fram en tung hammare från sin rock. Ett fruktansvärt, krossande ljud ekade i det tomma lagret, följt av ett skrik som inte lät mänskligt.
Victor föll ihop i stolen, skrikande och gråtande, medan han vaggade sin krossade vänsterhand mot bröstet.
“Det där var för vänsterhanden,” sa Dominic helt oberörd. “Nu håller du pennan i höger hand, Victor. Skriv under, annars behöver du inte fingrarna på den handen heller.”
Fem minuter senare var pappren påskrivna. Blodet från Victors fingrar hade fläckat vissa av sidorna, men namnteckningarna var juridiskt bindande.
Dominic tog pappren, räckte dem till Carlo och vände sig om för att gå.
“Vad händer med mig nu?” snyftade Victor, trasig och besegrad.
Dominic stannade till vid dörren. “Du överlämnas till polisen. Mina revisorer har sammanställt ett väldigt tydligt spår av skattefusk, bedrägeri och penningtvätt. Du kommer att avtjäna minst trettio år i federalt fängelse. Och Victor…” Dominic log, ett leende som inte nådde ögonen. “…jag känner många människor i de fängelserna. De vet vad du gjorde mot fonden. Jag önskar dig lycka till.”
Tunga metalldörrar slog igen. Mörkret svalde Victor Sable helt.
Kapitel 3: En ny värld
Måndag morgon badade i ett krispigt, kallt solljus. Elena stod framför den massiva skyskrapan i stål och glas mitt i stadens finansdistrikt. Byggnaden bar inget namn, bara en diskret logotyp bestående av ett ‘A’ i brons.
Mateo var trygg hemma. En kvinna vid namn Maria, som hade introducerat sig som en av “herr Alessis betrodda”, hade dykt upp på morgonen för att passa honom. Hon hade haft med sig varma croissanter, färsk mjölk och ett lugn som fått både Elena och Mateo att slappna av.
När Elena klev in i lobbyn möttes hon av tyst lyx. Marmorgolv, dämpad belysning, och män i dyra kostymer som rörde sig med ett farligt, smidigt rovdjurslugn.
Receptionisten frågade inte efter hennes namn. “Signora Marquez. Herr Alessi väntar på er på översta våningen.”
Hissen gick snabbt och tyst. När dörrarna öppnades möttes Elena av en hisnande utsikt över hela staden. Dominic Alessis kontor var enormt, men överraskande osmyckat. Inga guldstatyer, inga pråliga målningar. Bara mörkt trä, rader av böcker och ett stort skrivbord. Bakom skrivbordet, inramad av staden han regerade över, stod Dominic.
Han vände sig om när hon kom in. Idag bar han en mörkgrå, skräddarsydd kostym. Han såg inte ut som en gangster; han såg ut som en företagsledare, en kung.
“Elena. Välkommen. Sätt dig.” Han pekade mot en läderfåtölj framför skrivbordet.
På skrivbordet låg tre saker: den lilla diktafonen hon hade spelat in Victor med, den tjocka mappen med Victors bokföring, och ett inramat fotografi av en liten, leende pojke. Leo.
Elena satte sig ner. Hennes ryggrad var rak. Hon var rädd, hennes hjärta slog hårt i bröstet, men hon vägrade visa det. “Ni sa att vi hade mycket att städa upp.”
