När vi backade ut på gatan kände jag hur marken skakade igen. Det var inget muller den här gången; det var ett dån. Hela vårt hus ryste, och takteglet började rasa ner på gräsmattan. I backspegeln såg jag hur fasaden på vårt hem sprack i två delar. Hela strukturen gav efter och sögs bakåt, ner i den växande kratern där vår pool hade varit. Ett enormt moln av damm och bråte sköt upp mot skyn.
“Kör, Mark! Kör!” skrek Sarah och pekade framåt.
Jag trampade gasen i botten. Vi zickzackade mellan djupa sprickor i asfalten och övergivna gräsklippare. Vi passerade mr. Henderson, som stod paralyserad på sin gräsmatta och stirrade mot vårt raserade hus. Innan jag hann ropa åt honom att fly, sköt en mörk form upp ur jorden precis bakom honom och drog ner honom i mörkret innan han ens hann skrika.
Sarah blundade och höll händerna för öronen. Jag stirrade rakt fram, vägrade titta i backspegeln mer.
När vi äntligen nådde huvudvägen och svängde ut, bort från vårt område, möttes vi av ett hav av blinkande blåljus. Polisbilar och brandbilar var på väg åt det håll vi just kommit från. Jag visste att de körde rakt in i en massaker.
Jag saktade inte ner. Jag tittade bara snabbt på Buster i baksätet. Hans tassar blödde fortfarande och han flämtade tungt, men han slickade tröstande bort tårarna från Leos kinder. Han hade vetat. Djur känner alltid på sig när naturen är ur balans. Men det vi lämnade bakom oss var inte natur.
Jag tryckte gaspedalen i botten igen, styrde bort från staden, och visste att världen vi vaknat upp i i morse var borta för alltid.
