De första veckorna var en prövning av svett och blåsor. Marcus, som var van vid att hantera revolvrar och vilda djur, fann sig nu reparera staket, byta ut ruttna takbjälkar och rensa ut stallarna. Harriet arbetade minst lika hårt. Hon var uppe före gryningen varje morgon, red ut för att inventera de vildhästar som samlats i dalgångarna, och arbetade sida vid sida med männen. Det fanns ingen hierarki baserad på kön eller förflutet; de var alla jämlikar inför det brutala arbetet.

Under de långa kvällarna, när solen sjönk som ett brinnande mynt vid horisonten och kastade lila skuggor över prärien, satt de på verandan. Cal spelade ibland på ett slitet munspel, en vemodig melodi som blandades med syrsornas sång. Det var under dessa stunder som Marcus kände att en märklig frid sänkte sig över honom. Under elva år hade hans liv varit en enda lång ritt av överlevnad, våld och damm. Nu, när han såg Harriet sitta i gungstolen bredvid honom, med en kopp rykande kaffe i händerna och ögonen fästa på stjärnorna, insåg han att han hade slutat se sig över axeln.

Men friden på gränsen till vildmarken är sällan varaktig.

Det började som ett rykte från staden. Jarold Whitmore hade förlorat sin makt och prestige i Abilene, men en man driven av förödmjukelse och hämndlystnad var farligare än ett sårat vildsvin. Whitmore hade inte längre lagens skenbara skydd på sin sida, så han hade vänt sig till de mörka gränderna. Ord nådde ranchen via en handelsresande att Whitmore hade synts i sällskap med Silas Vance, en beryktad ledare för ett band av boskapsrustlare och lönnmördare som höll till i kullarna österut. Vance var inte en man som brydde sig om papper eller rättegångar; han brände ner det han inte kunde stjäla.

“De kommer att försöka slå till när vi känner oss trygga,” sa Marcus en kväll när de satt samlade runt det tunga köksbordet av ek. Han höll på att rengöra sitt Winchester-gevär, hans rörelser metodiska och vana. “Whitmore vill inte ha ranchen längre. Han vill bara se till att du inte heller har den.”

Harriet torkade av en tallrik och ställde ner den hårt. “Det här är min fars mark. Om Silas Vance och hans hundar tror att de kan skrämma bort mig med facklor och krut, känner de varken mig eller de män jag har omkring mig.”

“Vi förbereder oss,” instämde Gustavo, hans mörka ögon glimmade i fotogenlampans sken. “Vi dubblar nattvaktsturerna. Hästarna hålls nära huset.”

Attacken kom på den sjunde natten, nymånen lämnade prärien i ett nästan ogenomträngligt mörker. Det var en vindstilla, kvav natt. Marcus, som hade lärt sig att sova med ett öra öppet, vaknade inte av ett skrik eller ett skott, utan av tystnaden. Syrsorna hade plötsligt slutat spela. Han rullade omedelbart ur sängen i det lilla rum han blivit tilldelad, grep sin Colt och sitt gevär, och rörde sig ljudlöst till fönstret.

Därute, knappt synliga mot nattens svärta, rörde sig skuggor. De var många, åtminstone tio ryttare. En flammande gnista tändes plötsligt hundra meter bort – en fackla. Sedan en till. De hade för avsikt att bränna ladugården och skrämma iväg hjorden.

“Harriet!” väste Marcus ut i korridoren.

“Jag ser dem,” kom hennes röst, hård och samlad, från dörröppningen mittemot. Hon bar mörka kläder och höll ett hagelgevär i ett fast grepp. “Cal och Gustavo är på väg till ladugården bakvägen.”

“Vi låter dem komma närmare,” sa Marcus kallt. “Om vi skjuter nu, sprider de ut sig i mörkret. Vi väntar tills de är inom räckhåll för hagelgeväret, och vi siktar på facklorna.”

De smög ut på verandan och tog skydd bakom de tjocka träpelarna. Ryttarna närmade sig med dämpade hovar, inlindade i trasor för att dölja ljudet. De var så självsäkra, övertygade om att de överraskat ranchens invånare. När den främsta ryttaren, en bredaxlad man som Marcus gissade var Silas Vance själv, lyfte sin fackla för att kasta den mot ladugårdens torra vägg, bröt helvetet lös.

Marcus Winchester klyvde tystnaden med ett öronbedövande dån. Kulan träffade facklan, som exploderade i ett regn av gnistor och eld, vilket fick Vances häst att stegra sig vilt. I samma sekund avfyrade Harriet sitt hagelgevär. Eldflamman lyste upp mörkret och spred panik bland de inkräktande ryttarna.

Från ladugårdens skuggor öppnade Cal och Gustavo eld, deras skott tvingade inkräktarna in i en korseld. Prärienäten förvandlades till ett inferno av skrik, krutrök och frustande hästar. Vance skrek order, men paniken hade redan satt klorna i hans män. De hade förväntat sig sovande bönder, inte ett koordinerat försvar från män som hade överlevt värre strider än denna.