Vägen mot Abilene var en prövning av både uthållighet och vilja. Efter att Cal Brex och Gustavo Reyes hade ridit iväg med Stokes och de stulna korna för att möta Ambrose Holt, låg ett tungt allvar över den återstående gruppen. Marcus Soyer hade reducerat sitt manskap, men beslutsamheten i hans ögon skvallrade om att han inte behövde en hel armé för att utkräva rättvisa. Han hade sitt vapen, sitt rykte och, för första gången på mycket länge, en sak värd att slåss för.

Harriet red bredvid honom i tystnad. Landskapet förändrades långsamt runt dem; de oändliga slätterna gav vika för små kullar och torra flodbäddar. Solen brände skoningslöst från en klarblå himmel, men Harriet klagade aldrig. Hon satt i sadeln med samma raka rygg som den dag hon först dök upp i deras läger.

“Din far,” bröt Marcus plötsligt tystnaden en kväll när de slagit läger vid en uttorkad bäck. Lägerelden sprakade milt och kastade fladdrande skuggor över deras ansikten. “Jonas Fenley. Jag hörde hans namn nämnas i Dodge City för några år sedan. Han sades vara en man som höll sitt ord.”

Harriet vände blicken mot elden, hennes ansiktsdrag mjuknade för en bråkdel av en sekund innan den hårda ytan återvände. “Han var en god man,” sa hon lågt. “För god för en stad som Abilene, och definitivt för god för att lita på en orm som Jarold Whitmore. Whitmore var hans advokat, hans så kallade vän. När min far blev sjuk… såg Whitmore sin chans. Han förfalskade dokument, mutade domaren och stängde mig ute.”

Marcus nickade långsamt. Han drog en trasa över pipan på sin Colt, en rörelse som blivit en vana under åren på leden. “En man som betalar en luffare som Stokes för att göra sitt smutsjobb är en fegis. Men fega män med pengar är ofta de farligaste. De slåss inte ansikte mot ansikte. De betalar andra för att skjuta dig i ryggen.”

“Jag är inte rädd för honom,” svarade Harriet och mötte hans blick, hennes ögon glittrade av obändig beslutsamhet.

“Det vet jag,” sa Marcus. “Och det är därför han är livrädd för dig.”

Två dagar senare tornade Abilene upp sig vid horisonten. Det var en myllrande gränsstad, byggd av trä, svett och blodpengar. Luften luktade av gödsel, billig whisky och krut. Stora hjordar av boskap trängdes i utkanterna, medan huvudgatan kantades av salonger, bankkontor och hotell. När Marcus och Harriet, följda av de kvarvarande männen, red in på huvudgatan, lade sig en märkbar tystnad över staden.

Människor kände igen Marcus Soyer. Hans mörka siluett och kalla blick var legendarisk, och ryktet om att han befann sig i stan spred sig snabbare än en präriebrand. Harriet red rakryggad bredvid honom, hennes tobaksfärgade ridkjol dammig från resan, men hennes hållning utstrålade auktoritet.

De stannade utanför “The Grand Hotel”, en av de finare byggnaderna i staden, där Jarold Whitmore sades ha sitt huvudkontor. Marcus klev av hästen, band tyglarna vid en stolpe och vände sig mot sina män. “Håll er här. Håll ögonen öppna. Om något går fel, vill jag att ni täcker gatan.”

Harriet satt redan av sin jument och rättade till bältet där hennes revolver hängde tungt. “Jag går med dig.”

“Det var alltid planen,” svarade Marcus milt.

De klev in genom de tunga dubbeldörrarna. Hotellobbyn var dekorerad med mörkt trä och röda mattor, en skarp kontrast till dammet utomhus. Bakom en massiv ekdisk satt en portier som bleknade när han mötte Marcus blick.

“Var är Whitmore?” frågade Marcus. Hans röst var inte hög, men den skar genom luften som en kniv.

“H-han… han är på sitt kontor. Andra våningen, dörren längst ner i korridoren,” stammade portiern och pekade darrande mot trappan.

När de rörde sig uppför trappan lade Marcus handen på sitt vapen. Han visste att Whitmore inte skulle vara oförberedd. Mycket riktigt, när de nådde toppen av trappan stod två tungt beväpnade män framför Whitmores dörr. De såg ut som klassiska hyrsvärd – hårdbarkade, ärrade och med händerna svävande över sina hölster.

“Det är tillräckligt långt, Soyer,” sa den ena av dem, en stor man med ett fult ärr över vänstra ögat. “Herr Whitmore tar inte emot besök.”

Marcus stannade inte. Han sänkte inte ens farten. “Säg åt mig en gång till att stanna,” sa Marcus, hans röst ett mörkt, farligt dån, “och du kommer aldrig att prata igen.”

Mannen tvekade, osäkerheten fladdrade i hans ögon. Marcus rykte vägde tungt. I det ögonblicket klev Harriet fram, drog sin revolver med en hastighet som fick båda vakterna att rygga tillbaka, och siktade rakt mot ärr-ansiktet.

“Flytta på er,” sa hon iskallt. “Eller dö.”

Vakterna svalde hårt. De fick betalt för att vakta en dörr, inte för att dö. Långsamt lyfte de händerna och klev åt sidan. Marcus gav dem inte ens en blick när han sparkade upp den tunga dörren till kontoret.