Jag sa något lättsamt om det och Daniel sa att hon bara försökte hjälpa till.
”Nora, gör ingen stor sak av det.”
Andra gången tog hon med sig gratängformar som hon sa att hon ville förvara i vårt hem eftersom hennes eget kök började bli rörigt.
Daniel hjälpte henne att bära in dem.
Tredje gången kom hon medan jag hade ett arbetssamtal, och Daniel underhöll henne i vardagsrummet i två timmar.
Och när jag kom ut tittade Patricia på den stängda dörren till mitt hemmakontor med ett uttryck som jag bara kan beskriva som avsiktligt och sa: ”Jag är glad att du håller det andra sovrummet fritt. Daniel hade alltid tänkt använda det rummet som barnkammare.”
Daniel såg, till hans förtjänst, lite obekväm ut, men han sa inte: ”Egentligen använder Nora det som sitt kontor, och hon kan göra vad hon vill med det.”
Han sa: ”Ja, vi har inte riktigt pratat om det än.”
Han gav henne ett kanske i stället för ett nej, och hon tog med sig det hem som en handpenning.
Men det var ett samtal som jag inte var menad att höra som förändrade allt.
Tre dagar innan hon skickade det där meddelandet hade jag kommit hem tidigt från jobbet, med en migrän som inte ville släppa vid tvåtiden på eftermiddagen, vilket var ovanligt för mig.
Daniel visste inte att jag var hemma än.
Han pratade i telefon i det andra sovrummet med dörren inte riktigt stängd, och jag hörde honom säga: ”Jag vet, mamma. Jag vet. Ge mig bara lite tid. Hon behöver inte veta allt om hur köpet var upplagt. Avtalet var mellan oss. Hon skrev under det hon skrev under.”
Jag stod i hallen med nycklarna fortfarande i handen.
Hon skrev under det hon skrev under.
Jag ställde ner väskan tyst.
Jag gick till köket.
Jag tog ett glas vatten.
Jag satte mig vid köksön, öppnade min laptop och plockade fram köpehandlingarna från lägenhetsköpet.
Jag hade kopior på allt.
Jag sparar alltid kopior på allt i ett molnkonto som jag aldrig har delat åtkomst till med någon, inte ens Daniel.
Jag läste igenom dem igen och hittade det jag hade förbisett fjorton månader tidigare, när jag var kär och hade bråttom och litade på honom.
En klausul i köpeavtalet, tillagd av säljarens mäklare i sista minuten, som jag då hade fått höra var standardtext och hade skrivit under utan tillräcklig granskning.
Det var inte standard.
Det var inte standard alls.
Jag sa ingenting till Daniel den kvällen.
Han kom ut ur det andra sovrummet tjugo minuter senare, kysste mig på hjässan och frågade om jag mådde bättre.
Jag sa: ”Lite.”
Han lagade pasta.
Vi tittade på något på tv och jag satt bredvid honom i vår soffa, i vår lägenhet, och jag befann mig redan i en djup och tyst del av mitt sinne, någon helt annanstans, någonstans lugnt, organiserat och exakt, där jag läste dokument, tog anteckningar och försökte räkna ut exakt hur stor skadan var och om den gick att reparera.
Patricias meddelande nästa tisdag var inte en överraskning.
Det var en bekräftelse.
Och när hon sex dagar senare satte sig mittemot mig i mitt eget kök, med Daniel på sin högra sida, händerna knäppta på mitt bord och ett leende som hon uppenbarligen hade övat in, och sa med sin mest resonliga röst: ”Nora, jag vill ha ett ärligt samtal med dig om lägenheten”, då var jag redo.
Hon lade fram det med en sådan precision att det var tydligt att hon hade övat.
Lägenheten, sa hon, hade delvis köpts genom ett familjelån som hon hade gett Daniel före bröllopet.
Ett lån som, enligt henne, innehöll en klausul som gjorde att fastigheten delvis var belastad till hennes förmån tills det var återbetalat.
Hon ville inte skapa problem.
Hon ville bara fastställa att hon, som medintressent i egendomen, hade vissa rättigheter.
Och de rättigheterna inkluderade, sa hon med huvudet på sned som om hon förklarade något för en resonlig vuxen människa, en formell månatlig betalningsstruktur framöver medan Daniel arbetade för att betala tillbaka lånet.
Beloppet hon hade tänkt sig var 1 000 dollar i månaden.
Hyra, kallade hon det.
Hon använde faktiskt ordet hyra.
Jag tittade på Daniel.
Han tittade ner i bordet.
Jag tittade på Patricia.
Hennes leende var stadigt.
Och jag sa mycket vänligt, eftersom jag månader tidigare hade bestämt mig för att jag inte skulle ge någon av dem föreställningen av min ilska: ”Nåväl, om det här är ett hyresarrangemang, antar jag att jag helt enkelt får gå tillbaka till min egen lägenhet.”
Det blev en paus.
Patricias leende fladdrade till.
Daniel såg upp, och sedan sa Daniel, och jag vill att du ska förstå att det här var meningen som avslutade varje kvarvarande fråga jag hade om vem han var och vad vårt äktenskap faktiskt betydde för honom.
