Den varma stenfärgen finns fortfarande i köket.
Jag målade om det andra sovrummet, det som Patricia hade beskrivit som ett framtida barnrum, i en djup mättad grön färg, färgen av en skog på sommaren.
Och det är mitt hemmakontor.
Och det är det mest fridfulla rum jag någonsin har arbetat i.
Jag odlar tomater på balkongen igen.
I år lade jag till basilika och en liten rosmarinplanta som doftar när solen träffar den på kvällen, som något helt nytt.
Mitt arbete är detsamma och också annorlunda.
Jag tog mig an ett projekt förra våren som hade väntat på att jag skulle ha utrymmet att driva det.
Ett konsultuppdrag som jag hade fortsatt att tacka nej till under äktenskapet eftersom jag hanterade för mycket osäkerhet i hemmet för att ta på mig något ambitiöst.
Jag tog det under sommaren efter skilsmässan, och det gick så bra att jag har blivit erbjuden ett andra.
Jag arbetar tidigt på morgnarna och lämnar kvällarna åt mig själv, vilket låter som en liten sak och inte är det.
Priya och jag äter middag de flesta torsdagskvällar.
Hon tar med vin, jag lagar mat.
Vi har haft den här middagen i olika lägenheter och med olika viner i nio år.
Under äktenskapet upphörde det.
Inte för att Daniel sa nej, utan för att äktenskapets energi tog så mycket av mig att jag inte hade något kvar för de saker som alltid hade återställt mig.
Att få tillbaka det kändes först som att ta på sig en kappa man älskade och hade glömt att man ägde.
Rachel kommer till Cleveland några gånger om året av sina egna skäl, och vi dricker alltid kaffe när hon gör det.
Hon är inte en person som spelar tröst, men hon är stadig på det särskilda sättet hos någon som har sett en komplicerad situation utvecklas med ärlighet och aldrig låtsats att den var enklare än den var.
Hon sa en gång till mig över kaffe på ett ställe nära mitt kontor att hon alltid hade vetat att Daniel inte skulle vara tillräcklig för mig.
Jag frågade vad hon menade.
Hon sa: ”Jag menar att du behövde någon som åtminstone var lika ärlig som du.”
Och Daniel hade aldrig behövt vara ärlig eftersom Patricia alltid hade städat upp efter sanningen åt honom.
Jag tänkte på det länge.
Jag tänker fortfarande på det.
Jag har haft en dejt sedan skilsmässan.
Den var okej.
Han var en helt trevlig person och samtalet var lätt.
Och i slutet av kvällen, när vi stod på mitt gathörn i oktoberkylan, frågade han om jag ville göra om det.
Och jag sa att jag inte var redo än, vilket var sant.
Jag mäter inte tiden efter om jag är redo att göra om det.
Jag mäter tiden efter om jag känner mig som mig själv i ett rum ensam, vilket är testet som betyder något.
Och just nu är svaret ja.
Det jag vet nu som jag inte visste för tre år sedan eller fem år sedan eller när jag stod i ett kök en tisdagsmorgon med en kaffemugg i handen medan en telefonskärm berättade allt jag behövde veta.
Att lita på sin egen uppfattning är inte paranoia.
Det är information.
När något inte går ihop, beror det på att något inte går ihop.
Kvinnor lärs att tvivla på uträkningen.
Tvivla inte på uträkningen.
Dokumentation är inte hämnd.
Det är skydd.
Varje datum du skriver ner, varje sms du fotograferar, varje dokument du kopierar och förvarar på en plats bara du har tillgång till.
Det är du som skyddar dig från en framtid där någon annan kontrollerar berättelsen om vad som hände.
Bygg mappen innan du tror att du behöver den.
Du kommer att behöva den.
Tystnad skyddar personen som skadade dig, inte dig.
Inte människorna som älskade dig och inte visste vad som hände.
Tystnaden du behåller för att skona någon från deras konsekvenser är en betalning du gör från ditt eget konto till någon som redan har tagit för mycket.
Personen som ljuger för dig om pengar kommer att ljuga för dig om andra saker.
Lögnen var inte ett misstag eller ett ögonblick av svaghet eller ett beslut fattat under press som aldrig kommer att hända igen.
Lögnen var information om vem den personen är när de tror att sanningen kommer att kosta dem något.
Den informationen är en gåva.
Använd den.
Och den här, som jag ibland säger till mig själv på morgonen när ljuset faller in genom köksfönstret och jag står vid bänken med mitt kaffe och rosmarinen fångar den tidiga solen på balkongen och allt är exakt där jag lade det.
Du behöver inte förlåta någon för att bli fri från dem.
Förlåtelse är mellan dig och din egen frid.
Och din egen frid är inte beroende av deras bekvämlighet eller deras utveckling eller deras eventuella förståelse av vad de gjorde.
