Ljudet av rotorer, skrik och vind fyllde mina öron. Jag hörde soldater som lastades in.
«Vi har dem! Alla tolv är ombord!» skrek Miller, och för första gången lät han hoppfull. «Vi lyfter!»
«Bra jobbat, Hund-Två. Följ samma rutt ut. Vinden kommer att ligga i ryggen på er nu. Ni är på väg hem.»
När ikonen på skärmen äntligen rörde sig ut ur den farliga zonen och nådde säker höjd över molnen, bröt ett jubel ut i ledningscentralen. Teknikerna klappade i händerna. Vance slöt ögonen och drog en djup suck.
Jag tog långsamt av mig headsetet och lade det på bordet. Mina händer skakade lätt. Adrenalinet började lämna kroppen och med det kom den välbekanta, bultande smärtan i höger knä tillbaka som ett brev på posten.
Vance lade en tung hand på min axel. «Det var den bästa flygningen från marken jag någonsin sett, Nightbird. Du räddade tretton liv ikväll.»
«Det var Miller som flög,» svarade jag trött.
«Men det var du som såg vägen.» Vance tittade på mig med en ny typ av respekt. «Jag har en instruktörstjänst öppen här på basen. Högsta säkerhetsklassning. Vi behöver någon som kan lära nästa generation hur man överlever det omöjliga. Det är ditt om du vill ha det.»
Jag tittade på skärmarna, på människorna i uniform. Jag kände mig mer hemma här inne, svettig och stressad, än jag någonsin hade gjort i en sidenklänning i Preston Hollow.
Jag haltade ut genom dörrarna, ut i den kalla natten. Regnet hade övergått i ett stilla duggregn. Borta vid Range Rovern stod Greg. Han hade klivit ur bilen och stod lutad mot motorhuven, blöt och uppgiven.
Jag gick fram till honom. Han tittade på mig, letade i mina ögon efter kvinnan han trodde att han kände.
«Sarah…» började han, hans röst bröt sig. «Vad var det här? Vilka är de här människorna? Vem är du egentligen?»
Jag tittade på min man. Jag kände en djup sorg, men också en enorm lättnad. Tjocka lager av lögner och anpassning höll på att falla av mig, bit för bit, som gammal hud.
«Jag heter Sarah Jenkins,» sa jag mjukt och lade en hand på hans våta kind. «Och jag kan inte gå på fler middagsbjudningar, Greg. Jag kan inte.»
Jag vände mig om och såg tillbaka på den grå betongbyggnaden. Ljuset lyste svagt inifrån. Min plats var där inne. I stormen.
