«Din plikt, ja,» muttrade han och tog en klunk av sin bourbon. «Men du passar inte in här. Det såg jag vid bordet. De här människorna… de leker med plastleksaker. Du vet hur riktigt blod luktar. Du vet hur det känns att hålla andra människors liv i dina händer. Man tvättar inte bort det med dyrt vin och trädgårdsfester.»

Jag lutade mig framåt. «Vad vill du, General? Människor som du går inte på middagsbjudningar hos Blake Whitmore utan en anledning.»

Ett mörkt leende dök upp på hans läppar. «Blake Whitmore är en idiot. Men hans företag råkar tillverka en specifik typ av radarutrustning som vi köper. Det var den officiella anledningen till att jag är här i Dallas. Den inofficiella anledningen… är du.»

Han ställde ifrån sig glaset på ett litet bord och lutade sig framåt, hans blick plötsligt intensiv.

«För fyrtioåtta timmar sedan gick en av våra enheter under jorden i Syrien. En högvärdig måltavla. De är fastnålade i en dal. Vädret är katastrofalt, sämre än den natten du kraschade. Terrängen är en mardröm av klippor och korsvindar. Ingen av mina nuvarande piloter kan ta sig in där utan att bli sönderslitna.»

«Då får ni vänta ut vädret.»

«Vi har inte tid. Om tjugofyra timmar är de döda.» Vance drog en djup suck. «Det finns en simulator på basen i Fort Worth. Vi behöver någon som kan flygrutten. Någon som har gjort det omöjliga förut. Vi behöver dig för att sitta i den där simulatorn inatt och vägleda vår bästa pilot genom stormen. Du ska vara hans ögon och hans instinkter.»

Jag stirrade på honom. En våg av ren absurditet sköljde över mig. Utanför bibliotekets tjocka dörrar kunde jag höra det dämpade ljudet av Shania Twain från högtalarna och Marcys gälla skratt. Här inne satt en trestjärnig general och bad mig hjälpa till att rädda liv på andra sidan jorden.

«Jag kan inte. Jag har inte flugit på flera år. Mitt knä…»

«Du ska inte flyga, Sarah. Du ska leda. Din hjärna fungerar fortfarande. Dina instinkter är inte skrotade, även om ditt knä är det.» Han pausade. «Och ärligt talat? Jag tror att du håller på att dö av uttråkning här.»

Innan jag hann svara, öppnades biblioteksdörren med ett ryck. Ljuset från hallen bländade oss. Det var Greg. Han stod där i sin skräddarsydda kostym, lite rödblommig om kinderna och med ett tomt whiskeyglas i handen.

«Där är du ju, älskling!» sa Greg. Hans blick föll på Vance och han rätade omedelbart på ryggen, ivrig att imponera. «General! Jag hoppas att min fru inte tråkar ut er med prat om trädgårdsskötsel eller vad ni kvinnor nu pratar om.»

Ironin var så brutal att jag nästan började skratta. Jag tittade på Vance. Generalens ansiktsuttryck förändrades på en millisekund. Han blev den artiga, äldre militären igen.

«Inte alls, Greg,» sa Vance smidigt och reste sig upp. «Sarah och jag diskuterade bara… logistik. Hon har ett mycket skarpt sinne för detaljer.»

«Åh, det har hon!» log Greg och lade en tung hand på min axel. «Hon håller ordning på mig, det är ett som är säkert. Ska vi gå ut till de andra, älskling? Blake ska precis visa upp sin nya utomhusgrill.»

Jag tittade på Greg. Min man i tjugo år. En bra man, på många sätt. Säker. Förutsägbar. En man som blev exalterad över utomhusgrillar och takentreprenader. Sedan tittade jag på general Vance. Bakom hans lugna fasad fanns kriget, mörkret, och ett syfte som sträckte sig långt bortom Preston Hollows välklippta gräsmattor.

Vance sträckte sig ner i sin kavajficka och tog fram ett litet, mattsvart visitkort. Han räckte det inte till Greg, utan till mig.

«Om du skulle ändra dig angående det där… logistikproblemet vi pratade om, fru Jenkins,» sa han. «Det finns ett nummer på baksidan. Det är aktivt till midnatt.»

Han nickade kort mot oss båda och gick förbi Greg ut ur rummet.

Greg tittade oförstående på mig. «Logistikproblem? Vad pratade han om?»

«Ingenting, Greg,» sa jag mjukt. Jag tittade på det svarta kortet i min hand. Det kändes tungt, som om det var gjort av bly. Det fanns inget namn på det. Bara ett elvasiffrigt telefonnummer.

«Kom nu,» sa Greg och drog mig lätt i armen. «Grillen väntar.»

Resten av kvällen var ett blurr. Jag stod på terrassen i den fuktiga Texas-natten, omgiven av människor som diskuterade aktiekurser och semestrar i Aspen, medan min hjärna befann sig tusentals mil bort i en stormig dal i Syrien. Jag kände doften av grillat kött, men i min näsa fanns bara stanken av flygbränsle och sand.

Klockan var strax efter elva när vi äntligen satte oss i bilen för att åka hem. Regnet hade börjat falla igen, tunga droppar som trummade mot bilens tak. Greg körde, nynnande på någon låt från radion. Han var på strålande humör.