Tatjana har bott i Spanien i åtta år nu.
En gång i tiden flyttade hon och hennes man hit
för gott: tillsammans började de ett nytt liv,
köpte ett litet men mycket mysigt hus,
uppfostrade sin son och försökte vänja sig vid ett annat land.
Allt rullade på i lugn och ro, tills maken en
dag förklarade att han ville återvända till Ukraina.
Till en början förklarade han sitt beslut helt enkelt: klimatet passade honom inte, han tyckte inte om människorna och arbetet gav ingen glädje.
Han sa att det var en sak att åka hit på semester, men att bo här permanent var något helt annat.
Och knappt två år efter flytten sa han en dag:
— Vi säljer huset och återvänder hem.
Tatjana blev helt ställd.
— Vadå återvänder?
Jag har ett bra jobb, en anständig lön, och för dig är allt också stabilt.
Huset passar oss perfekt.
Sonen kommer snart att ta examen från universitetet och kan också flytta hit.
Jag trivs bra här.
Men maken var obeveklig:
— Vad är det som är så bra här?
Allt är främmande.
Arbetet är inte i min smak.
Om du vill kan du stanna, men jag åker.
Jag har min farfars lägenhet kvar i Ukraina.
Tatjana hade även tidigare haft sina aningar om att detta kunde hända.
Flytten till Spanien var ju inte bara ett byte av land.
De flydde från smärta, från gamla familjeproblem och från makens otrohet.
Hon hade då funnit styrkan i sig själv att förlåta honom.
Hon bestämde att avståndet skulle hjälpa till att bevara familjen, och att känslorna för den andra kvinnan skulle förbli i det förflutna.
För det nya livets skull hade Tatjana sålt sin trerumslägenhet — just den som hennes far en gång hade skrivit över på henne som gåva till hennes myndighetsdag.
Fadern hade haft en hög position i staden, hunnit göra mycket för familjen, men lämnat livet alldeles för tidigt.
Tatjana tog ett lån och köpte huset i Spanien, och som en försiktighetsåtgärd skrev hon det på sonen.
Men förflutna kom ändå ikapp.
Kvinnan som hennes man en gång hade lämnat henne för fortsatte att skriva meddelanden till honom.
Dessutom hade hon fött en dotter, och nu bad hon om hjälp.
Till slut åkte maken ändå tillbaka.
Tatjana förstod: pratet om vädret och arbetet var bara svepskäl.
Den verkliga orsaken var en helt annan.
När han packade sina saker inför resan sa hon lugnt:
— Så fort du kommer fram ansöker du om skilsmässa på en gång.
Det blir lättare att ordna det där.
Jag skickar mitt medgivande.
Sonen är redan vuxen, allt kommer att lösas snabbt.
Och kom inte tillbaka hit mer.
Jag stannar.
Jag trivs bra här.
Så blev Tatjana lämnad ensam.
Nu är hon fyrtiosex.
I sex år har hon redan bott självständigt.
Sonen Oleg tog examen från universitetet, fick jobb på ett IT-företag och träffade en tjej från Ukraina.
De arbetar tillsammans, har bildat familj, och för ett år sedan föddes deras dotter Marijka.
För Tatjana blev dotterdottern en sann lycka.
Liten, fortfarande helt mikroskopisk, men så älskad.
Sitt eget privatliv hade hon ännu inte fått ordning på.
Det saknades inte beundrare, särskilt bland de lokala männen, men hon ville inte bygga relationer med spanjorer — deras livssyn kändes alltför olika.
Om hon hade mött en landsman hade hon inte haft något emot det, men det fanns nästan inga lediga landsmän i närheten.
Dessutom var hon alltmer orolig för sin mamma.
I tre år hade mamman bett om att få flytta till henne.
Kvinnan hade fyllt sextiosju, varje år kom hon till sin dotter för att semestra, och det blev allt svårare att åka tillbaka.
Hon ville bo nära.
But Tatjana förstod: att bo tillsammans skulle inte bli lätt.
Mamman hade en stark, dominerande karaktär.
Hon var van vid att hålla allt under kontroll och att fatta besluten först.
Det uppstod ofta bråk mellan dem.
Samtidigt rullade allt på bra för Tatjana.
Hon tjänade bra och planerade att öppna sin egen frisörsalong.
Vänner, väninnor och bekanta fanns nära till hands.
Och en dag berättade hennes nära väninna Galina glatt:
— Tanja, min kusin Viktor kommer till oss.
Han har varit skild länge och har bestämt sig för att flytta hit.
Han ska bo hos oss till en början.
Jag ska presentera er — han är en bra man, drivande och pålitlig.
Han är fyrtionio, precis din typ.
Tatjana log:
— Tänk om vi inte alls tycker om varandra?
— Tro mig, det kommer ni att göra.
Jag känner Viktor.
Det viktigaste är att du fattar tycke för honom.
Under tiden ringde mamman igen:
— Min dotter, har du bestämt något angående min flytt?
Jag är trött på att bo här ensam nu.
Du är ju själv i huset.
Jag vill vara nära, det känns tryggare tillsammans.
