När hon klev in möttes hon av en kompakt, artificiell kyla. Den underjordiska hissen väntade på henne. Hon plockade upp barnet igen och klev in. Färden nedåt kändes oändlig. Det var som att färdas ner i underjordens själva hjärta. När hissdörrarna äntligen öppnades, stannade Maya upp. Det var en syn som skulle ha drivit en vanlig människa till vansinne, men som fyllde hennes kalla hjärta med djup tillfredsställelse.
Framför henne bredde en massiv, katedralliknande sal ut sig. Tusentals och åter tusentals cylindriska glaskapslar stod uppradade i perfekta, geometriska mönster. Inuti varje kapsel flöt en liten, naken människokropp i en svagt självlysande, grönaktig vätska. De var identiska. Tusentals kopior av babyn i hennes famn, svävande i en drömlös dvala, i väntan på att väckas.
Men något var fel. Den kliniska perfektionen i labbet var bruten. Röda nödljus roterade långsamt och kastade blodiga skuggor över de sovande klonerna. På golvet låg kropparna av flera tungt beväpnade legosoldater. De bar samma emblem som Evelyn – den så kallade “Motståndsrörelsen”, en patetisk skara människor som vägrat acceptera evolutionens oundvikliga gång. De hade uppenbarligen infiltrerat anläggningen i ett desperat försök att förstöra hennes livsverk, men säkerhetssystemet hade slaktat dem.
Ett statiskt brus sprakade plötsligt till i anläggningens högtalarsystem, följt av en röst. Hennes egen röst, spelad från en förinspelad nödsekvens.
“Varning. Obehörigt intrång i sektor noll. Reningsprotokoll aktiverat. Atmosfärisk kompromettering överhängande. Omstart kräver manuell auktorisation av chefsarkitekt.”
Maya gick med bestämda steg över golvet, förbi de döda inkräktarna, mot huvudkonsolen i rummets mitt. Skärmarna blinkade frenetiskt. Evelyns lilla rebellgrupp hade lyckats initiera en nedräkning för att stänga av livsuppehållande system för klonerna. De hade trott att om de dödade de framtida människorna, och stal den enda fungerande prototypen – babyn Maya haft hemma – kunde de använda dess blod för att framställa ett botemedel mot pesten. De hade varit så naiva. Pesten botades inte. Den var ett reningsbad.
Hon lade ner babyn på den sterila bänken bredvid konsolen och anslöt det glänsande USB-minnet hon hittat i barnkammaren. Terminalen lyste upp och krävde hennes slutgiltiga lösenord och DNA-signatur. Hon matade in koden med snabba, ofelbara fingerrörelser, stack sig själv i fingret och lät en droppe blod falla på sensorn.
“Identitet bekräftad: Dr. Maya Vance. Projekt Genesis,” sa den syntetiska rösten. “Nedräkning avbruten. Alla system återställda till optimal kapacitet.”
En enorm lättnad, kall och klinisk, sköljde över henne. Hon såg ut över havet av kapslar. Det pulserande gröna ljuset återvände i jämn takt, som tusentals hjärtslag i perfekt synkronisering. Hennes armé, hennes nya mänsklighet, var säker.
Men innan hon hann påbörja uppväckningsprocessen, hördes ett släpande ljud bakom henne. Från skuggorna intill hissen lösgjorde sig en gestalt. Det var en av soldaterna. Han var svårt skadad, hälften av hans ansikte var bränt av säkerhetslasrarna, men han höll fortfarande ett automatvapen riktat mot henne.
“Du… du är ett monster,” väste han, blodet bubblade i hans mun för varje ord. “Vi visste. Vi visste att du raderat ditt eget minne för att gömma dig för oss. Vi ville bara ha barnet… för att rädda världen.”
Maya vände sig långsamt om. Hon kände inte ett uns av rädsla. Hon tittade på mannen, på hans söndertrasade kropp och de desperata ögonen, som om han vore en intressant, men misslyckad, laboratorieråtta.
“Du förstår ingenting,” sa Maya, hennes röst var lika metallisk som ekot i den massiva salen. “Den värld du talar om var redan död. Ni dödade den med er girighet, er oförmåga, era ändlösa, meningslösa krig. Jag är inte här för att rädda er värld. Jag är här för att ersätta den.”
Utan att tveka, utan att blinka, höjde hon Evelyns pistol. Skottet dånade genom labbet, ett dödande slag som ekade mot de tusentals glaskapslarna. Mannen föll död ner på stålgolvet. Labbet blev tyst igen, bortsett från maskinernas lugnande, rytmiska andning.
Hon vände sig tillbaka mot konsolen. Tiden var inne. Den gamla världen hade slutat existera uppe i stormen. Nu var det dags att slå upp dörrarna för den nya. Maya lät fingrarna vila över den massiva panelen och tryckte in sekvensen för ‘Fas Två: Uppvaknande’.
Djupt nere i det okända mörkret började vattnet i kapslarna bubbla. Klonerna började röra på sig, deras ögon öppnades unisont – tusentals blickar som saknade den gamla världens svagheter. Maya stod i mitten av sin skapelse, höll den första prototypen i sin famn, och log ett leende som saknade all form av mänsklig värme. Gryningen var här.
