En enorm lättnad, kall och klinisk, sköljde över henne. Hon såg ut över havet av kapslar. Det pulserande gröna ljuset återvände i jämn takt, som tusentals hjärtslag i perfekt synkronisering. Hennes armé, hennes nya mänsklighet, var säker.
Men innan hon hann påbörja uppväckningsprocessen, hördes ett släpande ljud bakom henne. Från skuggorna intill hissen lösgjorde sig en gestalt. Det var en av soldaterna. Han var svårt skadad, hälften av hans ansikte var bränt av säkerhetslasrarna, men han höll fortfarande ett automatvapen riktat mot henne.
“Du… du är ett monster,” väste han, blodet bubblade i hans mun för varje ord. “Vi visste. Vi visste att du raderat ditt eget minne för att gömma dig för oss. Vi ville bara ha barnet… för att rädda världen.”
Maya vände sig långsamt om. Hon kände inte ett uns av rädsla. Hon tittade på mannen, på hans söndertrasade kropp och de desperata ögonen, som om han vore en intressant, men misslyckad, laboratorieråtta.
“Du förstår ingenting,” sa Maya, hennes röst var lika metallisk som ekot i den massiva salen. “Den värld du talar om var redan död. Ni dödade den med er girighet, er oförmåga, era ändlösa, meningslösa krig. Jag är inte här för att rädda er värld. Jag är här för att ersätta den.”
Utan att tveka, utan att blinka, höjde hon Evelyns pistol. Skottet dånade genom labbet, ett dödande slag som ekade mot de tusentals glaskapslarna. Mannen föll död ner på stålgolvet. Labbet blev tyst igen, bortsett från maskinernas lugnande, rytmiska andning.
Hon vände sig tillbaka mot konsolen. Tiden var inne. Den gamla världen hade slutat existera uppe i stormen. Nu var det dags att slå upp dörrarna för den nya. Maya lät fingrarna vila över den massiva panelen och tryckte in sekvensen för ‘Fas Två: Uppvaknande’.
Djupt nere i det okända mörkret började vattnet i kapslarna bubbla. Klonerna började röra på sig, deras ögon öppnades unisont – tusentals blickar som saknade den gamla världens svagheter. Maya stod i mitten av sin skapelse, höll den första prototypen i sin famn, och log ett leende som saknade all form av mänsklig värme. Gryningen var här.
Stormen piskade mot Mayas ansikte med en obarmhärtig kraft när hon klev ut i den svarta natten. Regnet kändes som tusentals små nålar mot hennes hud, men hon brydde sig inte. Det enda som existerade nu var värmen från det lilla byltet i hennes famn och den pulserande röda pricken på GPS-skärmen. Staden framför henne, som en gång pulserat av liv, ljus och mänskligt brus, låg nu framför henne som en enorm, ruttnande kyrkogård. Den syntetiska pesten – hennes eget mästerverk – hade gjort sitt jobb med en skrämmande effektivitet.
Hon navigerade genom de söndervittrade gatorna. Övergivna bilar stod som rostiga monument över en civilisation som kvävts i sömnen. Då och då lyste blixtarna upp de mörka gränderna och avslöjade de groteska resterna av de infekterade. Deras kroppar hade förvridits i onaturliga vinklar, huden hade blivit grå och sprucken som torr lera. Maya kände ingen ånger när hon klev över dem. Hennes sinne, nu befriat från det artificiella serumets bojor, var iskallt och kalkylerande. Den naiva hemmafrun som älskat David var död, begravd under lagren av återvunnen data och genetik.
Babyn i hennes famn, Prototyp Alfa, gnydde tyst. Maya tittade ner på det lilla ansiktet, perfekt och oskyldigt, och kände en märklig form av stolthet. Inte moderlig kärlek, utan den kalla triumfen hos en skapare. Det här barnet var inte framavlat ur kärlek eller slump; det var designat, ner till minsta DNA-sträng, för att vara osårbart. Det var nyckeln till överlevnad i den giftiga atmosfär hon själv skapat.
Efter över en timmes vandring genom den postapokalyptiska labyrinten nådde hon äntligen den gamla industriepoken i stadens utkant. Här tornade massiva, rostiga fabriksbyggnader upp sig som gigantiska skelett mot den stormiga himlen. GPS-koordinaterna ledde henne mot en till synes raserad lagerlokal. Maya klev över krossat glas och förvriden metall tills hon nådde en oansenlig, igensvetsad dörr dold bakom bråte.
Hon lade försiktigt ner babyn i en torr vrå och drog fram Evelyns pistol. Med baksidan av vapnet slog hon bort den falska rosten från en dold panel i väggen. En biometrisk skanner blottades, dess svaga blå ljus var det enda som skvallrade om att anläggningen fortfarande levde. Hon tryckte sin handflata mot glaset. Ett olycksbådande surrande följdes av ett tungt, mekaniskt klickande som ekade djupt under jorden. Den tunga ståldörren gled långsamt och ljudlöst åt sidan.
