Jag vände dem ryggen och gick mot de privata hissarna. Jag hörde Beatrices skrik eka bakom mig, förbannelser och hot som drunknade i säkerhetsvakternas bestämda röster. Jag hörde Adrians röst brista, ropande mitt namn, en patetisk bön om nåd som aldrig skulle besvaras.
Hissdörrarna stängdes ljudlöst. Tystnaden omslöt mig. Jag tryckte på knappen för 45:e våningen.
När hissen sköt upp genom skyskrapan kände jag hur spänningen i mina axlar äntligen började släppa. Hämnden var inte söt; den var kall, metodisk och absolut nödvändig. Jag hade inte bara krossat dem, jag hade raderat dem. Familjen Vale existerade inte längre i maktens korridorer. De var historia.
När dörrarna öppnades till styrelserummet satt tolv män och kvinnor i absolut tystnad. De vände sina ansikten mot mig, bleka och skräckslagna. De visste vem som nu höll i deras koppel. Jag gick fram till bordets ände, där Adrians stol tidigare stått. Jag drog ut den och satte mig ner.
Jag lade händerna på det kalla mahognybordet. Jag kände mig trött, men också oändligt stark. Inuti mig bultade ett litet hjärta, en påminnelse om framtiden.
“God morgon,” sa jag, och min röst bar ingen tvekan. “Vi har mycket att städa upp. Låt oss börja.”
