Men varje ord, varje stämpel, varje underskrift hade bränt sig fast i hans minne.

Detta var inga vanliga papper.

Det var en biljett till en värld som de flesta människor inte ens visste existerade.

En värld där reglerna inte skrevs här, inte i denna dammiga småstad, och inte av denna kapten.

Inna Kovaleva.

Ålder: 28 år.

Arbetsplats: ett slutet forskningsinstitut under försvarsministeriets kontroll.

Position: ledande expert inom kryptografi och dataanalys.

Särskilda anmärkningar: högsta säkerhetsklassning, direkt tillgång…

Gromov rös till.

Direkt tillgång till ministern själv.

Och inte bara tillgång, utan status som personlig rådgivare i frågor om nationell säkerhet.

Hennes legitimation var undertecknad av ministern själv, och på baksidan fanns en röd stämpel som han bara hade sett en gång tidigare, för många år sedan, på dokument av särskild statlig betydelse.

”Varför meddelade hon inte detta i förväg?” — den frågan plågade honom.

Inte för att hon var skyldig att göra det.

Utan för att hennes närvaro här, i denna obetydliga förklädnad, på en gammal scooter, bara kunde betyda en sak: hon var i tjänst.

I ett uppdrag som högst sannolikt också berörde hans avdelning.

Och honom själv.

Han tryckte på knappen till den interna telefonen.

— Petrov, kom in.

Konstapeln steg in och stod i givakt.

Han var blek, men i hans ögon fanns nyfikenhet.

— Vad hände, kamrat överste? — vågade han fråga.

Gromov såg på honom.

— Petrov, såg ni hur kapten Semjonov bröt av spegeln på medborgarens scooter?

— Ja, kamrat överste.

Jag… ville stoppa honom, men…

— Jag förstår.

Skriv en rapport.

En detaljerad.

Om varje handling av kapten Semjonov från kontrollens början till dess slut.

Ta med även skadegörelsen och det grova bemötandet.

Och glöm inte att nämna att han inte presenterade sig.

Petrov blinkade förvånat.

Detta var en order som kunde kosta kaptenen hans karriär.

Kanske till och med hans frihet.

— Förstått, kamrat överste.

— Och en sak till.

Gå igenom alla protokoll som Semjonov har utfärdat den senaste månaden.

Var särskilt uppmärksam på fall där mindre överträdelser har lett till maximala böter eller hot om indraget körkort.

Sök efter mönster.

Medborgarklagomål.

Allt som kan tyda på maktmissbruk eller… korruption.

En kall rysning gick genom Petrov.

Detta var allvarligt.

Mycket allvarligt.

Inna Kovaleva hade, utan att veta om det, startat en kedjereaktion som kunde skaka hela stationen.

Samtidigt körde Inna längs den dammiga vägen och lämnade staden och dess problem bakom sig.

Hennes lugn var bedrägligt.

Inombords kokade hon av ilska.

Inte på grund av kaptenens grovhet — det var hon van vid.

Utan för att systemet fortsatte att ruttna även här, vid världens ände.

Hon hade inte kommit för ett bröllop.

Bröllopet var bara en täckmantel.

Hennes verkliga uppdrag var mycket känsligare och farligare.

Några veckor tidigare hade hennes avdelning fått information om en möjlig hemlig dataläcka från ett regionalt kommunikationscenter, inte långt från denna stad.

Läckan var liten, men dess natur tydde på att det inte var en slump, utan riktad aktivitet.

Och det mest oroande — läckan skedde via kanaler som ansågs helt säkra.

Det betydde att ”mulvaden” satt mycket djupt.

Hon skickades hit under täckmantel för att bedöma situationen utan att väcka uppmärksamhet.

Varje officiell utredning kunde ha skrämt bort förövarna.

Hennes uppgift var att vara ministeriets ”ögon och öron”.

Att samla information.

Hitta svagheter.

Och om hon hade tur, nå fram till organisatörerna.

Och redan första dagen hade hon stött på detta.

En liten incident, men den visade henne strukturen i den lokala makten.

En korrupt kapten, en skrämd konstapel, en överste som troligen kände till problemen men hellre blundade.

Eller var för svag för att förändra något.

”Följ bara lagen” — hennes ord riktade sig inte bara till Semjonov.

De gällde hela systemet.

Hon visste att hennes dokument skulle få effekt.

Det hade hon räknat med.

Det var hennes sätt att ”markera territoriet”.

Att signalera att någon hade dykt upp som inte tolererar laglöshet.

Den kvällen satt Inna på ett litet kafé i utkanten av staden.

Hon drack te och tittade på nyheterna på sin surfplatta.

Inget ovanligt.

Men hennes blick fastnade vid en artikel om en lokal affärsman som nyligen hade vunnit en stor vägbyggnadsupphandling.

En upphandling som enligt rykten hade ”pressats igenom”.

Hon mindes Semjonovs ord om ”hastighet”.

Det var ingen slump.

Hennes scooter var utrustad med ett avancerat datainsamlingssystem.

Och när Semjonov stoppade henne hamnade han, utan att veta om det, under hennes observation.

Nästa dag rådde en spänd stämning på stationen.

Konstapel Petrov överlämnade sin rapport till överste Gromov.

Sedan kom han med en bunt protokoll.

Bilden var oroande.

Dussintals mindre överträdelser med maximala straff.

Gromov kallade in Semjonov.

Kaptenen trädde in, försökte verka självsäker, men hans händer skakade.

Översten lade fram dokumenten framför honom.

— Kan ni förklara detta?

Semjonov mumlade något om ”tjänsteiver”.

Men det lät inte övertygande.

— Tjänsteiver? — upprepade Gromov.