Se till att hela förfarandet genomförs hos honom, en sådan besserwisser.
”Se till att hela förfarandet genomförs hos honom, en sådan besserwisser!” — sade kaptenen med ett hånfullt leende.
Men så snart översten kastade en blick på dokumenten — lade sig en tung tystnad över polisstationen.
— Kliv av scootern, min sköna, du har åkt tillräckligt, — sade kapten Semjonov slött medan han knackade med fingret på spegeln, som klirrade klagande och hängde kvar på en enda skruv.
Testakalkylator
Inna ställde lugnt scootern på stödet.
Motorn hostade några gånger till, sedan tystnade den och lämnade kvar lukten av överhettad olja i den heta juliluften.
Över vägen dallrade hettan.
Asfalten verkade mjuk, som om den smält i solen, och gräset vid vägkanten var täckt av grått damm.
Hon hade bara kommit hit för några dagar — till en barndomsväns bröllop.
Hon hade inte tagit med någon bil från staden, utan lånat en gammal scooter av sin bror.
Vardagliga kläder — jeans, en enkel T-shirt, håret instoppat under hjälmen.
Inget särskilt med henne.
Semjonov gick närmare och gungade tungt från ena foten till den andra.
Hans ansikte var rött av hettan, skjortan genomsvettig.
— Papper, — kastade han ur sig kort utan att ens presentera sig.
Inna tog av sig hjälmen och såg lugnt på honom.
— Egentligen borde ni presentera er först.
Och förklara orsaken till kontrollen.
Och ni bröt just av spegeln.
Kaptenen blev för ett ögonblick förvirrad.
Vanligtvis betedde sig förarna här helt annorlunda — de försökte vara till lags, bad om ursäkt.
Men den här flickan talade självsäkert.
— Tänker du läxa upp mig? — flinade han.
— Här bestämmer jag vad som händer och hur.
Varför körde du utan hjälm?
— Jag tog av den först efter att jag stannat, — svarade Inna lugnt.
— Visst, — snörpte han på munnen.
— För mig såg det ut som att du körde utan hela tiden.
Och dessutom för fort.
Konstapel! — ropade han mot patrullbilen.
— Skriv en rapport.
En fullständig.
Låt henne sitta en stund och tänka på hur man pratar.
Den unge konstapeln gick tveksamt fram.
Inna räckte lugnt fram sina dokument.
— Var så god.
Men gör allt enligt lagen.
Semjonov tog pappren, kastade en snabb blick på dem, skulle just säga något men rynkade plötsligt pannan.
Sedan tittade han igen — noggrannare.
Hans ansiktsuttryck förändrades.
— Det här… vad är det här…? — mumlade han.
I samma ögonblick steg översten fram, som just hade anlänt till platsen.
— Vad pågår här? — frågade han strängt.
Kaptenen räckte över dokumenten.
Översten öppnade dem.
Och blev tyst.
Som om allt plötsligt hade tystnat.
Till och med vinden hade lagt sig.
Han lyfte blicken mot Inna — och såg nu på henne med helt andra ögon.
— Ni… varför meddelade ni inte detta i förväg? — hans röst var återhållsam men respektfull.
Semjonov bleknade.
— Kamrat överste, hon har brutit mot… — började han men fastnade.
— Nog, — avbröt översten hårt.
Han stängde dokumenten och gav dem noggrant tillbaka till Inna.
— Jag ber om ursäkt för mina kollegors beteende.
Konstapeln stelnade.
Semjonov stod där utan att veta vart han skulle se.
Inna stoppade lugnt undan sina papper och tog på sig hjälmen.
— Följ bara lagen, — sade hon tyst.
Och i dessa enkla ord fanns mer styrka än i allt kaptenens skrik.
En minut senare körde hon redan iväg och lämnade bara motorljudets svaga surr efter sig.
Och på stationen rådde tystnad länge.
Tystnaden på stationen var inte bara tung — den var tryckande, kvävande.
Överste Gromov, en man i femtioårsåldern med grånande tinningar och trött blick, gick långsamt mot sitt kontor utan att säga ett ord.
Kapten Semjonov, som vanligtvis var självsäker och kaxig, stod mitt i korridoren som om han vore fastspikad i golvet.
Hans ansikte, som nyss varit rött av hetta och ilska, hade nu fått en grå ton.
Konstapel Petrov, ung och ännu inte helt förhärdad av systemet, såg på kaptenen med öppen skräck och oförståelse.
”Vad var det där?” — dunkade i Petrovs huvud.
Han hade aldrig sett översten sådan.
Gromov var känd för sin stränghet men förblev alltid lugn.
Men nu…
Hans röst när han talade med Inna hade varit respektfull, till och med lite skrämmande.
Och de orden: ”Ni… varför meddelade ni inte detta i förväg?”
Vad skulle hon ha meddelat?
Och till vem?
Semjonov rörde sig till slut, hans rörelser var nervösa och ryckiga.
Han stormade in på sitt kontor och slog igen dörren så att fönstren skallrade.
Petrov hörde hur något föll och gick sönder där inne.
Sedan blev det tyst igen, ännu mer olycksbådande.
Överste Gromov satt vid sitt skrivbord och stirrade på en punkt.
På bordet låg Innas dokument som han så noggrant hade lämnat tillbaka.
