Han lutade pannan mot madrassen. Vi satt så i flera timmar medan natten föll över staden utanför. Polisen kom och tog min anmälan. Läkarna bekräftade att moderkakan var oskadd och att barnet mådde bra, men beordrade strikt sängläge de kommande veckorna. Marcus lämnade inte min sida. Han ställde in allt. Under de följande dagarna förvandlade han sin sorg och skuld till ett hänsynslöst vapen mot dem som hade orsakat detta.
Från min sjukhussäng såg jag på nyheterna hur imperiet föll. Marcus avbröt inte bara Rossi-avtalet; han krossade det. Han släppte information till marknaden om Rossis oetiska affärsmetoder, drog tillbaka all finansiering och stämde Isabella personligen. Hennes rykte i affärsvärlden förintades på mindre än fyrtioåtta timmar. Eleanor försökte ingripa, men Marcus klippte alla band med sin egen mor i företaget och tvingade bort henne från styrelsen. Han gjorde det glasklart för hela världen: ingen rör hans familj.
Men när han kom tillbaka till sjukhusrummet, var han ingen mäktig VD. Han var bara en man som försökte vinna tillbaka sin frus hjärta. Han sov i stolen bredvid mig. Han läste för min mage. Han tvingade sig inte på mig, bad inte om att allt skulle bli som vanligt, för han visste att något grundläggande hade skadats.
Två månader senare, i samma sjukhus men i en mycket varmare och tryggare atmosfär, föddes vår dotter. När Marcus höll henne för första gången, strömmade tårarna nerför hans kinder. Han tittade på henne, och sedan tittade han på mig med en blick av sådan bottenlös tacksamhet och kärlek. Jag log mot honom, ett genuint leende. Det skulle ta tid att läka sprickorna helt. Tilliten måste byggas upp sten för sten. Men när han lade vår dotter i mina armar och kysste min panna, visste jag en sak med absolut säkerhet: ingen skulle någonsin kunna ifrågasätta min plats igen. Jag var inte Marcus Thornes lilla osäkra fru. Jag var grunden hans värld vilade på, och han skulle aldrig mer våga glömma det.
