Marcus tog emot skärmen. Hans händer, som vanligtvis var så stadiga när han signerade miljardavtal eller dirigerade styrelsemöten, darrade en aning. Rummet blev knapptyst. Det enda som hördes var det jämna, lugnande tickandet från min bebis hjärtmonitor bredvid sängen. Jag slöt ögonen och andades in doften av sjukhusets antiseptiska medel, blandat med Isabellas tunga, söta parfym som fortfarande hängde kvar i luften.

När Marcus tryckte på spela upp, fylldes rummet av ett bekant, iskallt ljud. Det var Isabellas röst, skarp och hånfull, som ekade från den lilla högtalaren. ”Tror du fortfarande att du hör hemma här?” Marcus blick var fastklistrad vid skärmen. Han såg hur Isabella hällde det kalla vattnet över mig. Han såg hur hon böjde sig fram, hur hennes ansikte förvreds av ett fult, ogrundat hat. Sedan kom ljudet av hennes hotfulla viskning: ”Säg till dem att Marcus Thornes lilla osäkra fru fick ett utbrott…”

Men det värsta var det sista. Skärmen visade tydligt hur hon grep tag i min handled med en våldsam kraft, hur hon tvingade mig bakåt, och hur hon medvetet och brutalt knuffade mig med båda händerna när hon hörde att någon närmade sig. Hon hade inte försökt skydda någon. Hon hade försökt skada mig, och hon visste exakt vad hon gjorde.

Marcus sänkte surfplattan. Hans ansikte var helt tömt på färg, förvandlat till en mask av ren, oigenkännlig vrede. Han vände sig långsamt mot Isabella. Den tysta gråten som hon hade upprätthållit dog omedelbart ut. Hon tog ett stapplande steg bakåt och slog ryggen mot väggen. Hennes fasad hade inte bara spruckit; den hade krossats till damm.

“Marcus,” stammade hon, hennes röst var nu gäll och darrande. “Du måste förstå… Det där är taget ur sin kontext. Hon provocerade mig! Hon har hatat mig från första början, hon ville förstöra för vårt avtal…”

“Ut ur det här rummet,” sa Marcus. Hans röst var så låg att den nästan var en viskning, men den bar på en kraft som fick hela rummet att frysa till is. “Innan jag dödar dig.”

Eleanor, som hade stått tyst vid dörren, klev snabbt fram. Hennes ansikte var stramt, och hennes blick flackade oroligt mellan Marcus, Isabella och sjukhuspersonalen. Hon såg inte en skadad svärdotter; hon såg en annalkande PR-katastrof. “Marcus, vi måste hantera detta diskret,” väste hon och lade en hand på hans arm. “Isabella är nyckelpersonen i Rossi-uppköpet. Om detta läcker ut till pressen… om det blir en polisutredning, kommer aktierna att rasa innan marknaden ens öppnar imorgon. Vi kan lösa det här internt.”

Marcus slet sig loss från sin mammas grepp med en sådan kraft att hon snubblade bakåt. För första gången sedan jag träffade honom, såg han på Eleanor med total avsky.

“Tror du att jag bryr mig om aktierna?” röt han och pekade på mig, där jag låg i sjukhussängen med kablar över min mage. “Hon försökte döda mitt barn! Hon attackerade min fru!” Han vände sig mot säkerhetsvakten. “Ring polisen. Omedelbart. Jag vill att hon grips för misshandel, och jag vill ha advokaterna redo. Hon ska inte komma undan med detta.”

Isabella började skrika, en ful, desperat bön, medan säkerhetsvakterna tog tag i hennes armar och släpade ut henne från rummet. Hennes skrik ekade i korridoren innan dörrarna slogs igen och det äntligen blev tyst igen. Eleanor stod kvar, vit i ansiktet, insåg att hennes inflytande över sin son just hade försvunnit för alltid. Hon vände på klacken och lämnade sviten utan ett ord till mig.

När vi äntligen var ensamma, sjönk Marcus ner i stolen bredvid min säng. Han tog min hand. Hans grepp var mjukt, nästan tvekande, som om han var rädd att jag skulle gå sönder. Han böjde huvudet, och jag såg hur tårarna äntligen föll från hans ögon. Den store, oövervinnerlige miljardären satt där och grät över min hand.

“Khloé,” viskade han och rösten bröts. “Förlåt mig. Herregud, förlåt mig. Jag såg det inte. Jag lät henne komma nära. Jag trodde att det bara var affärer, jag var så blind…”

Jag drog inte undan min hand, men jag kramade inte tillbaka. Jag tittade på honom, på mannen jag älskade, pappan till barnet som sparkade under mina revben. Men jag kunde inte glömma den där bråkdelen av en sekund när han klev in i rummet.

“Jag varnade dig,” sa jag, min röst var lugn men fullständigt tömd på värme. “I månader, Marcus. Jag sa till dig att hennes blickar inte handlade om affärer. Jag sa att hennes inbjudningar var för personliga. Du kallade mig svartsjuk. Du sa att jag överdrev på grund av graviditeten.”

“Jag var en idiot,” sa han och tittade upp. Hans ögon var rödsprängda. “Jag ville bara få i land avtalet. Jag trodde att jag hade kontroll. Jag svär att det aldrig fanns något mellan oss.”